Tisdag
Min kropp är slutkörd. Jag är orkeslös och har ont överallt. Känns som att jag går i dimma.
Men vad har jag för val????
Upp och kämpa, gå till jobbet och göra det jag ska, vara en perfekt förälder, vara en svensk människa som ska fungerar m.m.m.m
Jag läste på Hannas sida
http://jagheterhanna.blogg.se/2010/march/lat-mig-fa-sorja-pa-mitt-satt.html#commentg
LÅT MIG FÅ SÖRJA PÅ MITT VIS
När man nu mist sitt barn eller sitt syskon ska man inte då få sörja på sitt vis?
Nej i vårt land känner jag att man inte få det.
Det är andra som styr och tycker och tänker.
JAG BLI SÅ JÄVLA TRÖTT!!!!!!!!!!! (Ursäkta att jag svär)
Det har gått 2.5 år och nu ska det vara bra igen eller????
Jag kan bara säga att det är det inte.
Anton är lika död idag som han var för 2.5 år sedan.
Jag har lika mycket sorg, smärta, tomhet och tårar som då men jag har ännu mer saknad och längtan idag än för 2.5 år sedan.
Min vän Cine skriver precis som det är och som jag känner hon är otroligt bra på att beskriva i ord hur vi har det.
Läs gärna på hennes hemsida och klicka på Dagbok
http://www.tillminneavericlind.dinstudio.se/
Kram Kicki
VSFB Vi som förlorat barns föreningen
VSFB Vi som förlorat barns föreningen skriver på sin sida om syskon som förlora syskon.
Syskons sorg
| I förlusten av en närstående förändras barnets hela liv och att sakna ett syskon är större och mer mångfasetterat än vad vi vuxna tycks tro. Allt förändras; familjen, vardagen, tankarna… Det dummaste vi kan göra är att tro att barn inte sörjer för att de kanske inte gråter eller pratar om sitt döda syskon. Alla sörjer – men uttrycken för sorgen visar sig på olika sätt. Tyvärr kommer ofta syskonens sorg i bakgrunden. Ibland för att vi vuxna har det så tungt med vår egen sorg och inte tänker på syskonens sorg men ibland är det barnen själva som intuitivt inte vill belasta sina föräldrar med ännu mera sorg. |
|
 |
|
Det är mycket viktigt att syskonen får delta i de olika ritualerna så som exempelvis minnesstund, visning och begravning, för att de ska få ett grepp om dödsfallet. Detta gör det overkliga verkligt och förhindrar att skrämmande fantasier och förnekande uppstår. Många barn sörjer "randigt". De går in och ut ur sorgen. De ställer många frågor och vill ha svar som de verkligen förstår. Vet man inte svaret på barnets fråga, så ska man säga det. De små och mellanstora barnen ritar gärna ut sin sorg eller tar ut dödens ritualer i sin lek. De kan ha många begravningar den närmsta tiden efter ett dödsfall och det är med stor känsla och mycket allvar som smådjur, insekter och ibland även leksaker grävs ner i jorden. Lite större barn vill gärna stanna upp och bara vara i sorgen. Att få skriva, titta på kort, lyssna på musik, prata och få gråta kan göra det lättare att leva i vardagen. En del tycker att det kan vara skönt att gå till skolan där man kan vara sitt gamla jag och där man kan fokusera på skolarbetet, träffa kompisar, skratta och ha det liv man hade innan. Medan andra inte klarar av någon längre stunds koncentration och tycker att kompisarna inte förstår. De tycker att folk tittar konstigt på en och pratar som om man inte var närvarande. Man vill bara gråta och gömma sig inom hemmets trygga väggar. Under tonårstiden är det många gånger ännu svårare att förlora ett syskon. De tar ofta på sig ett alldeles för stort ansvar när föräldrarna är mitt upp i sorgen. De ser hur ledsna föräldrarna är och vill inte belasta dem med sin egen sorg också. Många äldre barn har berättat om hur människor går via dem för att höra hur exempelvis mamma mår utan att fråga hur de själva mår. |
|
| Allt detta kan göra att tonåringen sörjer först när föräldrarna verkar klara av vardagen igen, vilket ofta leder till en fördröjd sorg. Det är viktigt att de känner sig älskade – minst lika älskade som det syskon som dött. Det är också viktigt att syskonen får leva och till och med får ha roligt. Att göra saker tillsammans med andra syskon i sorg kan vara en befriande känsla. Att skratta är plåster på själens sår. |
|
VSFB Vi som förlorat barns föreningen
Att förlora sitt barn
| Att sörja är en nödvändig och naturlig reaktion vid förlusten av ett barn eller nära anhörig. Sorg är ingen sjukdom i sig men ger ändå en fruktansvärd fysisk och psykisk smärta. I det första chockstadiet är man kanske inte benägen att känna någonting alls och man undrar; Vad är det för fel på mig som inte kan sörja, skrika och gråta? Det är förmodligen så att sorgens smärta är så otroligt stark och gör så omänskligt ont att chocken är till människokroppens försvar? Vi skulle förmodligen inte orka ta in alla intryck, känslor och till fullo förstå innebörden av ex. vårt barns död. |
||
| Det kommer avgrundsdjupa vrål, gråt som inte går att hejda, ilska så ofantligt stark. Många känslor som man kanske inte ens visste att man hade och inget av detta kan man styra själv. Låt dem komma, det är inte farligt. | ||
Vi klarar mer än vi tror om vi bara vågar lita på oss själva. Vår kropp och vårt psyke är så väl fungerande att den ”går ner på tomgång” och sedan pytsar ut ögonblicksbilder som i och för sig gör att vi fullständigt rasar – men vi klarar det! Hur oförståeligt det än är! Efter chockfasen börjar man så sakta förstå vad som hänt. Man gråter, känner sig tom, håglös, handlingsförlamad eller rastlös och oändligt trött! Skuld och vrede kan komma upp till ytan, så starkt att man kan bli rädd för sig själv! Vredesutbrott är lika vanligt som likgiltighet. Man orkar inte, vill inte och det känns som om man aldrig skulle kunna bli glad igen. Man tycker kanske att livet inte är värt att leva längre... En del pratar oavbrutet, om allt och med alla. Andra vill inte prata alls om sin sorg förrän man känner att man förstår den själv. Alla sörjer olika. Ibland kan det vara så att man behöver prata med andra för att man själv ska förstå. |
||
 |
Sorg är inte farligt om man inte hindrar den att komma fram, låt känslorna följa den vågrytm som bildas. Det är vanligt att pendla mellan förtvivlad gråt och nästan hysteriskt fnitter, mellan glädje och sorg. Tillåt dig att skratta ibland, det känns skönt i själen. Skäms inte över att ha det trevligt, utan njut! | |
Efter en tid upplever man att man blivit förändrad. Det som förut var viktigt känns nu kanske fullständigt oviktigt. Man känner inte igen sig själv. Allt är förändrat och ingenting i vardagen är sig likt. Man kanske rent utav blir arg på människor i sin omgivning för att de fortsätter sina liv som om ingenting hade hänt! Och där står du! Du, som har ett tufft jobb med att bara komma upp ur sängen, tvätta och klä på dig, laga mat och försöka äta! Att gå till ett arbete är för de flesta totalt omöjligt under en lång period. Känslorna ligger på utsidan och går inte att kontrollera. Man kan börja gråta förtvivlat över precis vad som helst! En sång på radion, någon eller något som påminner dig om den du sörjer kan ge dig den där oerhörda smärtan tillbaka på ett ögonblick. De som har ett arbete som kräver fullständig koncentration kan ibland känna att arbetsplatsen ger ett par timmars "vila" från sorgen. Att vila är ok bara man ger sig tid att sörja. Det finns inget som är rätt eller fel vad det gäller sättet att sörja på. Det viktiga är att man sörjer. Obearbetad och förträngd sorg kan stänga ute känslor och djupa kontakter med andra människor. Man fryser ner sina känslor, stelnar och bli lättare sjuk. Ingen människa sörjer likadant och du som är sörjande vet bäst själv hur Du vill ha det, hur Du upplever sorgen, vad Du behöver och vad som är bäst för Dig – här och nu. Bara du tillåter dig att känna efter och kan lära dig tala om det. Sorg tar tid och måste få ta tid. Även om det går många år. Den mörka tunnel man befinner sig i när man sörjer har en öppning. Det går inte att säga exakt när men man kan helt klart säga att man kommer ut ur tunneln igen. Ljuset finns där någonstans även när det är som mörkast. Sorgen går inte över men man lär sig att leva med den – trots allt.  |
||
ONT
Det är skönt med helg men ändå jobbigt att vara ledig.
Har haft ont i min nacke och rygg hela veckan. De första dagarna kändes det som nackspärr igen men sen har det blivit i hela ryggen och det går ända ner i benen.
Känner på mina axlar att jag har knölar och är svullen. Knölar också i huvudet.
Har smörjt med voltaren.
Har sovit över 10 timmar i natt men känner mig helt slut skulle behöva gå och lägga mig igen.
Det är väl nu kroppen säger ifrån.
Har så mycket spänningar överallt.
Ska försöka gå på massage denna veckan och se om det hjälper annars är det akupunktur som väntar.
Det har hjälpt mig förrut.
Antons födelsedag närmar sig.
Han föddes på Påskafton 1990. Jag minns det så väl och det var fullt på BB så vi fick ligga i tv-rummet första natten.
SORG, SAKNAD, SMÄRTA, TOMHET, TÅRAR, LÄNGTAN
=
LIVSTID
Kram Kicki
Dikt av en änglamamma
Min vän och jag
Jag har en följeslagare och vän,
som hjälper mig att dölja mina sår.
Den är någon som alla känner igen,
det är masken som döljer hur jag egentligen mår.
På morgonen när jag vaknar,
är den där och väntar på mig.
Väntar tålamodigt på mig medan min kropp längtar och saknar,
och för ett ångestskrikande krig.
Medan kroppen skakar och ångesten faller på,
och tårarna rinner på min kind.
Står den där och väntar till den mig kan nå, och flyta in i
min kropp som en lugn vind.
Jag ser på dig att du vill komma,
och bryta min ångestattack.
Du ser på mina ögon så sorgsna och tomma,
och du läser på mina läppar ett ödmjukt tack.
Min vän, du vet att du inte kan bestämma,
att du just nu inte kan ge någon tröst.
Jag ser ditt bekymmrande dilemma,
och jag hör långt borta din lugnande röst.
När gråten och ångesten stilla ebbar ut,
och jag känner mig redo för en ny dag.
Får du komma till mig till slut,
och jag känner en liten känsla av välbehag.
Du är min följeslagare och vän,
du är masken jag sätter på.
För att klara livet om och om igen,
och den svåra vägen gå.
Så tack för att jag kan sätta på mig masken ibland,
och skratta och vara social.
Fast hjärtat smulats sönder till sand,
och ångesten i kroppen mal.
Min mask, jag beundrar dig,
utan dig kan jag inte leva i livet igen.
Min mask som jag varje dag sätter på mig,
som är min trogna följeslagare och vän.
Så tror alla andra, att nu mår hon bra,
hon förlorade sitt barn, men se hon är så stark.
Men det är bara min mask och ja,
som vandrar på en lodrätt mark.
Skrivet av Marie-anne Thörnström 7 mars 2007 mamma till Marcus 82-02, alltid älskad alltid saknad.
Fredag
Denna ångest av saknad och längtan av dig Anton.
Det tar all min energi och det känns som att jag går på den sista energin hela tiden.
Vänta bara på att snart är den slut.
Kan inte förstå,
vill inte förstå.
Nästa månad skulle du fyllt 20 år.
Tårar!
Smärta!
Tomhet!
Saknad!
Längtan!
DENNA ENORMA SORG!
Mamma
Sen jag blev Mamma för snart 20 år sedan har jag levt för mina barn.
Det var något jag trodde alla föräldrar gjorde men har nu verkligen insett att så är det inte. Tyvärr på närmare håll.
Det är tur att jag och Anders klara oss själva.
Mina älskade barn en sak ska ni veta ni har en mamma och en pappa oavsett vad som händer så finns vi alltid här för er.
Älskar er mina tre underbara barn.
Kramar från er mamma
Hanna
http://jagheterhanna.blogg.se/2010/march/14e-mars-2010-25-ar.html#comment
Detta skriver min dotter Hanna på sin blogg.
Det är så konstigt huvudet förstå inte.
Hon är 18 år och det är konstigt för det var ju Anton som skulle bli det först och ta sitt efterlängtade körkort.
Jag har haft svårt med Hannas övningskörning det har tagit emot jag fick ju inte göra det färdigt med Anton.
I helgen åkte Hanna, Wilma och jag till Kalmar och hon körde både dit och hem och jag kände mig glad att jag klarat att göra det med henne.
Denna underbara bild på Hanna har hennes kompis Amanda Angelöw tagit.
Kram mamma Kicki
2.5 år
Sorg. Saknad. Smärta. Tomhet. Tårar. Längtan.
IDAG ÄR DET 2.5 ÅR SEN ANTON LÄMNADE OSS HÄR PÅ JORDEN
I mitt hjärta finns Du Anton
I hjärtat finns ett rum som bara är för dig.
Och var jag än tar plats så finns du här hos mig.
Jag hör din varma röst som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen för den är helt unik.
I mörker och i ljus ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.
Men ibland allt du är för mig finns något svårt att bära,
min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.
Siv Andersson
Det vackraste i livet
kan ingen ta ifrån mig
Minnen av Dig
mitt älskade barn
När tiden är inne möts vi igen
Saknar Dig oändligt
Älskar Dig
Mamma
13 MARS 2010
IDAG ÄR DET 2.5 ÅR SEN ANTON BLEV PÅKÖRD.
SOLEN SKINER IDAG OCKSÅ FRÅN EN KLARBLÅ HIMMEL SOM DEN GJORDE DÅ.
Sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan.
= Livstid
När det otänkbara händer
När det otänkbara händer
- som ingen människa kan förutse.
När ödet ger dig en hand
- du aldrig ville se.
Och kan någon se nån mening
- i något av det som sker.
Varför drabbades just du?
Varför just här och nu?
Och du har en lång mörk väg framför dig
- som du aldrig tänkt att gå .
Man får ta ett steg i sänder.
Vad ska man annars göra
- när det otänkbara händer?
Och inget hörs och inget syns.
När en värld plötsligt bryts itu.
Dagar kommer och dagar går här.
Solen skiner som förrut.
Det är något som vi gärna glömmer
- det är livets bräcklighet.
Och för dem som lämnats kvar
- bara frågor inga svar.
Hör - du kommer att klara det här!
Ge det den tid det tar.
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks. Tillbaks!
(Mauro Scocco)
IDAG SKA VI HA 18-ÅRSKALAS
DUBBLA KÄNSLOR
KRAM KICKI
18
Nu är Hanna 18 år och det är konstig för Anton fick inte bli mer än 17.5 år och nu är hon äldst men ändå inte för han är ju född två år innan henne. Ja det är konstig det går inte ihop. Födelsedagar är tunga när vi inte är här hemma alla men vad har vi för val.
INGET.
Ni finns i mitt hjärta alla mina barn ♥ ♥ ♥ kramar
Denna saknad och längtan.
"Ett ögonblicks skillnad från en sekund till en annan,
och ingenting blir någonsin detsamma igen".
11 Mars 1992 , 11 Mars 2010 18 År
GRATTIS
ÄLSKADE HANNA
PÅ DIN 18-ÅRSDAG
MÅNGA KRAMAR FRÅN DIN FAMILJ
TISDAG
TUFFA DAGAR HAR DET VARIT LÄNGE NU!!!
OCH TUFFARE BLI DET KÄNNS DET SOM!!!
SOLEN
Underbart väder
Solen är fantastisk
Jag får energi av solen
Hoppas den inte ger sig av utan stanna hos oss länge nu
Ha en skön soldag alla
Kram Kicki
Födelsedag
1 mars 2010
Födelsedagar är inte samma som förrut jag kan inte glädjas.
Jag har "firat" min tredje födelsedag utan Anton kan faktiskt inte riktigt förstå att det är tredje fick tänka till två gånger idag på morgonen.
Ville inte att de skulle komma och sjunga för mig för det fattas en röst och det är något som jag känner att jag inte orka med var så förra året också.
Tack min familj för idag och för de fina presenterna och den goda tårtan ni beställt.
Tack Annika för att du kom den lilla stunden jag var hemma skulle ju sen på möte på jobbet.
Tack svärmor för att du kom.
Kram Kicki
