änglamammankicki

Dina bultande slag som höll dig vid liv.
Dina andetag som fick dig att leva.
Men en dag blev du påkörd och då förändrades allt.
Du kämpade ända till slutet så länge det gick men tillslut orkade du inte mer.
Du försökte göra allt för att överleva.
... Du kämpade och var stark hela vägen.
Jag såg dig ligga där i sjukhussängen, inget var sig likt.
Vita sjukhuskläder, blåslagen runt ögonen, slangar inkopplade, du andades med hjälp, blåmärken över hela kroppen, många skador.
Jag var där hos dig som att det var en dröm jag befann mig i eftersom att allt kändes så overkligt.
Jag höll hårt i din hand, ville aldrig någonsin släppa taget on dig.
Jag ville bara rädda dig ifrån vad som höll på att hända, tiden var nära ditt sista andetag, hjärtats sista slag någonsin.
Vart hade glimten i ögat tagit vägen?
Vart hade leendet tagit vägen?
Varför pratade du inte?
Varför andades du inte?
Varför slog inte ditt hjärta?
Det var så overkligt, jag kunde inte fatta och kommer aldrig fatta att detta har hänt.
Allting kom som en chock, varför skulle du försvinna ifrån mig?
Varför skulle du lämna mig?
Mina tårar föll och föll.
Jag skrek av rädsla och ville bara spola tillbaks tiden och ställa allt till rätta.
Det är för svårt för att sluta tänka på, jag kommer aldrig någonsin glömma det.
Jag minns varenda ögonblick med dig, allt som vi gjorde tillsammans, vår syskonkärlek.
Du fick mig att le, du gjorde mig alltid så glad.
Livet var då mycket bättre när du fanns här på jorden.
Du ställde alltid upp för mig, du fanns alltid till vid min sida, du var alltid hjälpsam, du var världens snällaste och du ville saker och ting.
Jag saknar dig något oerhört mycket min fina storebror! ♥

                       

Den 21 januari 2012

Saknaden utav dig sprider sig runt om i hjärtat.
Det gör ont, fruktansvärt ont.
Ont i hela mig från topp till tå.
Jag saknar dig, varenda sekund.
Det enda jag skulle göra precis allt för är att få dig tillbaks levande igen.
... Det känns fortfarande som att det var igår som allt hände, allt som förändrade mitt liv föralltid.
Men saken är den att det är över 4 år sen nu..
Lång tid för andra men för mig känns det fortfarande som ett ögonblick bort..som att tiden stannat.
Det ligger så nära inpå, jag minns allt så himla väl.
Jag minns när jag satt där på sjukhuset..höll i din hand.
Jag visste vad som skulle hända..tiden var kort till dess.
Mina tårar föll, dina tårar föll.
Allt var så konstigt, så annorlunda, så overkligt.
Som i en dröm..som jag aldrig skulle vakna upp ur.
Ville bara ställa allt till rätta och göra allt bra igen.
Allt hade förändrats och du skulle ta ditt sista andetag snart..
Jag förstog inte så mycket då och kan fortfarande inte riktigt fatta att det hände, hände dig.
Tårar rinner, hjärtat brinner, saknaden är stor.
Smärtan går inte att beskriva det gör fruktansvärt ont..
Tankarna flyger runt omkring.
Saknar allt som var förut oerhört mycket.
Anton, inga ord i världen kan beskriva hur mycket jag saknar dig.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta nu, då & förevigt världens bästa storebror! ♥

       

Igår den 17 Januari
Var det Antondagen

♥♥♥

Din namnsdag Anton ♥
Det gör ont ont ont att inte få säga Grattis och kramar dig mitt älskade barn



Älskar dig mitt barn ♥

Mina tankar är hos denna familj.

Hoppas att det ordna sig och att hon snart får komma hem.
 Tacksam att det fanns så många som kunde hjälpa till.

http://www.barometern.se/nyheter/nybro/stabilt-tillstand-for-den-sjuariga-flickan(3113119).gm

Idag är det 4 år och 4 månader sen olyckan.
Varje månad den 13, 14 och 15 känner kroppen av dessa datum.
2007-2012 fy det känns så länge men ändå inte så länge. Får inte ihop det........
I september är det 5 år och det kan jag inte förstå.
I April är det Antons födelsedag 22 år. Minns så väl när jag var 22.
När jag var 23 år föddes Anton.
Som jag skrivit förrut tycker jag inte om födelsedagar eller storhelger
 eftersom det fattas ett barn här på jorden.
I januari och februari har vi inga födelsedagar i familjen
och det är skönt med lite andhämtning.
Sen i Mars kör det igång.

Tur det är fredag behöver flera dagars vila nu
och jag ska lyssna på min kropp och vila hela helgen.

Önskar att allt var en dröm och att jag skulle vakna nu
och det skulle vara som innan den 13 september 2007.

Hur skulle du se ut nu Anton?
Vad skulle du gjort nu?
Skulle du fortsatt att träna som du gjorde?
Skulle du bott hemma?
Vad hade du haft för bil?
Hur lång skulle du vara?
Hade du träffat någon tjej?
Skulle du hängt med din Pappa på det han ska göra?
m.m.m.m.m.m.m.
Jag kan nog skriva hur många saker som helst som jag fundera på.
Och det är så hemskt för jag kommer aldrig aldrig få svar på frågorna
hur mycket jag än vill.

Pratade med en änglamamma i telefonen igår och vi pratde länge tiden for iväg som vanligt när jag prata med henne. Det är så skönt jag förstå precis vad hon prata om.
Tack för samtalet och vi ses nästa vecka.

Mina döttrar gilla att ta kort och jag hittade fina kort här i datorn som Hanna tagit hos Anton ♥

Hanna jag lånar två bilder av dig ♥

Älskade barn vad jag saknar och längtar efter dig det värker i hela kropen och
allra allra mest i mitt hjärta ♥

I fredags kväll skulle jag köra min dotter till en fest och vi skulle hämta en kompis och hon bor på den vägen Anton blev påkörd. Fy jag har så svårt att åka där och jag försöker undvika det. Familjen som bor där det hände satte ett kors där efter olyckan och det står kvar och det uppskatta jag. I höstas när jag kom dit och skulle tända ett ljus när det var 4 år sen han blev påkörd stod det färska blommor vid korset och jag blev så glad. De tänkte på Anton och på oss TACK till dom ♥

Nu är de jobbiga helgerna över SÅ SKÖNT

Nytt år och idag var det tillbaka på jobbet igen.

Har haft kort veckor och det har verkligen behövts och veckan innan Jul var jag sjukskriven.