änglamammankicki

Sorg går aldrig över...den tar bara en annan form...sorgen är som havet...stundtals är vågorna höga...sedan kommer dyningarna...men havet blir aldrig någonsin stilla igen...

Idag är det Antondagen 17 januari

Anton är en galicisk form av det latinska namnet Antonius som betyder ovärderlig, oskattbar.

Du min son är ovärderlig



Älskar dig min son
Saknar dig min son
Längtar efter dig min son
Vi möts igen min son
När???

KRAM MAMMA

* Jag är inte vän med livet

* är med om det värsta som kan hända en förälder

* En Mamma som mist sitt barn. Sin älskade son Anton

* Som lever ett nytt liv sen den 15/9-2007, ett liv jag inte valt

* Har en saknad som man inte i ord kan beskriva

* en längtan som bara växer och växer

* en smärta som det inte finns något botemedel till
  
* som har en tomhet som aldrig kan fyllas

* mina tårar har tagit slut men gråter jag inombords

* som inte tycker om Julen eller andra storhelger eller födelsedagar

* som varje dag när jag vakna inser att det är verkligt

* att kämpa mig ur sängen varje dag

* att inte orkar så mycket

* att ta på sig masken varje dag för att gå ut och göra det jag ska tex jobba

* har tappat mitt minne och kämpa med att klara det dagliga livet/jobbet

* att ha dåligt samvete att jag inte är den mamma jag var förrut

* att jag inte klara av att lyssa på sånt jag tycker är ingenting

* har inte samma energi längre

* tål inte att bli behandlad illa nu säger jag ifrån

* finns ingen kraft till att hjälpa andra som jag hade förrut

* tycker inte om falska människor

* vet idag verkligen vilka som är mina vänner

"Så förunderligt orättvist kan livet vara och det finns inga ord som kan trösta ett trasigt mamma och pappahjärta. Det blir aldrig lagat. Det kanske läker lite fint i kanterna men längst därinne pulserar alltid ett öppet, ilsket sår."
Dessa ord hittade jag på nätet

Jag vet verkligen vem jag är nu.............

2011
Nytt år
Ja jag vet inte vad jag ska skriva
Tiden går 2007-2011
Inne på det fjärde året för andra men inte för mig
Fjärde nyår sen Anton dog

Så här skrev Ingegerd på VSFB:s hemsida

"Allt blir bara värre och värre. Ju längre tiden går ju mer saknar jag mitt barn.
Jag vill skrika ut min sorg men jag har lärt mig att ta på mig min mask, den oberörda masken,
den som signalerar att allt är bra nu. Tiden har ju gått"

Det säger mycket.......

Och så här skrev Bodil också på VSFB:s hemsida
 
"Den där aldrigheten får mitt inre att frätas sönder ett stort sår
som aldrig slutar att blöda.
Hur ska man klara av att leva sitt resterande liv utan sitt barn?
Det känns otroligt smärtsamt.
Varje dag är ju en överlevnadskamp.
Att ständigt vakna varje morgon med denna ångestklump
i magen och inse att mardrömmen är en verklighet."


Ja det stämmer precis som det är.


Cine har skrivit på sin sida

http://www.tillminneavericlind.dinstudio.se/diary_69.html

Dessa tankar har jag också gått och funderat mycket på
VEM ÄR JAG?