änglamammankicki

Min vän och jag

  

Jag har en följeslagare och vän,

som hjälper mig att dölja mina sår.

Den är någon som alla känner igen,

det är masken som döljer hur jag egentligen mår.

 

På morgonen när jag vaknar,

är den där och väntar på mig.

Väntar tålamodigt på mig medan min kropp längtar och saknar,

och för ett ångestskrikande krig.

 

Medan kroppen skakar och ångesten faller på,

och tårarna rinner på min kind.

Står den där och väntar till den mig kan nå, och flyta in i

min kropp som en lugn vind.

 

Jag ser på dig att du vill komma,

och bryta min ångestattack.

Du ser på mina ögon så sorgsna och tomma,

och du läser på mina läppar ett ödmjukt tack.

 

Min vän, du vet att du inte kan bestämma,

att du just nu inte kan ge någon tröst.

Jag ser ditt bekymmrande dilemma,

och jag hör långt borta din lugnande röst.

 

När gråten och ångesten stilla ebbar ut,

och jag känner mig redo för en ny dag.

Får du komma till mig till slut,

och jag känner en liten känsla av välbehag.

 

Du är min följeslagare och vän,

du är masken jag sätter på.

För att klara livet om och om igen,

och den svåra vägen gå.

 

Så tack för att jag kan sätta på mig masken ibland,

och skratta och vara social.

Fast hjärtat smulats sönder till sand,

och ångesten i kroppen mal.

 

Min mask, jag beundrar dig,

utan dig kan jag inte leva i livet igen.

Min mask som jag varje dag sätter på mig,

som är min trogna följeslagare och vän.

 

Så tror alla andra, att nu mår hon bra,

hon förlorade sitt barn, men se hon är så stark.

Men det är bara min mask och ja,

som vandrar på en lodrätt mark.

 

Skrivet av Marie-anne Thörnström 7 mars 2007 mamma till Marcus 82-02, alltid älskad alltid saknad.