änglamammankicki

Lena Sundström:

Sorgen är man alltid ensam med

Uppdaterad 2015-03-20 06:48. Publicerad 2015-03-19 15:14 i DN

Nyhetskrönika av journalisten och författaren Lena Sundström.

Jag var bara ung den där gången men jag minns att jag tänkte att jag hade haft fel. Att det är som när man har hört människor beskriva hur det känns att bli skjuten på riktigt – att en av deras första reaktioner var att det inte alls är som på film. Och att jag på samma sätt tänkte att sorg inte alls ser ut så som vi föreställer oss att sorg skall se ut. Utifrån.

Människor som skriker och gråter och faller ihop. Människor som blir apatiska och ligger i en säng med ryggen mot omvärlden och upphör fungera. Rationella människor som blir orationella och förvirrade. Förlamande sorg.

Sorgen som nu i stället verkade vara något så stort och vasst och så omöjligt svårt att den alls inte rymdes i en kropp, eller två små, eller tre. Att sorg var allt det där som aldrig någonsin går att fånga i en bild. För att sorgen är större än så.

Skratten som fortfarande kan bubbla upp. Lekarna som fort­sätter. Sekunder av glömska när livet känns som en vanlig tisdag och en vanlig onsdag. Avgrunden som öppnar sig i några minuter varje dag, tills hjärtat sluter sig igen, av självbevarelsedrift, för att låta det obegripliga bli och förbli obegripligt ett litet tag till. Människor som har tusen olika förhållningssätt för att fortsätta andas och leva och finnas kvar trots att livet som man kände det har försvunnit. ”Vi som sörjer någon” som inte är ett vi, utan en massa olika individer som reagerar lika olika på sorg, som människor reagerar olika på stress och ilska och glädje.

Vi som fann någon ny. Vi som levde för barnen som fanns kvar. Vi som skrev ut läkemedel till oss själva och sov bort smärtan och sonen som glömdes bort. Vi som personlighetsförändrades. Vi som inte personlighetsförändrades utan var vårt vanliga handlingskraftiga jag. Vi som upptäckte att vi fortfarande kunde känna glädje över små obetydliga saker i vardagen. Vi som ville prata om det som varit. Vi som i stället ville prata om det som skulle bli. Vi som redan hade förlorat så mycket och som vägrade förlora oss själva.

Och ändå.

Människor som har gått igenom sådant som ingen människa borde tvingas gå genom vittnar ofta om hur de inte bara har sorgen att hantera. Att de samtidigt och parallellt måste förhålla sig till omgivningens föreställningar om hur sorg ser ut. Kommentarer som säkert sägs i välmening samtidigt som de tydliggör en skillnad mellan ett ”dig” och ett ”mig”.

”Om det var jag hade jag inte kunnat stå på benen.”

”Jag beundrar dig, för själv hade jag gått under.”

”Du är så stark.”

”Om jag hade förlorat mitt barn hade livet tagit slut.”

Människor som sörjer som berättar att de är osäkra på om de får skratta. Får de gå på bio? Får de planera resor, eller köpa en ny soffa, eller ett par nya glada skor. Trots att de vet.

Sorgen är man alltid ensam med. Det är en insikt om ensamhet som man kommer bära med sig resten av livet och det är en privat sorg som alltid kommer att finnas. Samtidigt som livet är något som man måste få fortsätta att dela med andra. Skratten och den sociala gemenskapen och en förståelse för att alldeles oavsett hur mycket jag lever vidare så finns de döda alltid med mig. Också när det inte syns.

Sverige som har varit skonat från krig och svält, och relativt skonat från katastrofer och död, vilket gör att våra erfarenheter som land är begränsade när det gäller människor som hamnar i kaos och trauman och sorg. Hollywood-bilden och mediabilden som är effektiv om man vill visa någon som sörjer. Samtidigt som det är en trång bild att förhålla sig till i verkliga livet. Att bilden borde vara betydligt rymligare för de som skall fortsätta leva.

Lena Sundström

[email protected]