VSFB
På VSFB:s hemsida skrivs varje månad en månadskrönika http://www.vsfb.se/Aktuellt/Manadskronika
Januari 2014. Ett nytt år igen. Än en gång en påminnelse om att tiden går. Och än en gång denna känsla av att tid är ett märkligt begrepp. Det var ju alldeles nyss det hände. Det obeskrivliga. Det ofattbara. Förlusten. Och ändå var det ju så länge sedan. Kommer det alltid att vara så här? Ja, jag tror att detta är något som vi som förlorat barn eller syskon får lära oss. Ramarna för livet är inte längre de samma. Så svårt det är att tänka på tiden före förlusten och så svårt det är att tänka på framtiden, en framtid utan ett älskat barn. Utan en älskad bror eller syster.
Men det är detta som sorgearbete handlar om – att kunna blicka både bakåt och framåt. Att inte bara fastna just vid tidpunkten för förlusten. Att kunna se alla minnen och kunna ta med dessa in i en framtid. Det är kärnan i sorgearbetet så som jag ser det. Och det är detta vi ska hjälpa varandra med i vår förening. Genom att dela tankar och känslor kan vi hjälpa varandra att minnas bakåt och att våga se framåt.
Min önskan för januari, och för hela det nya året, är att vi fortsätter att vara stöd för varandra i vår förening.
Av Kjell Westerlund
Jag tycker att Kjell skriver så bra och jag håller med det han skriver.
Torsdag
Skönt med fredag imorgon.
Har nyss kommit hem från tandläkaren, har tagit bort en tand och känner mig lite sliten.
Stackars tandläkaren hon fick hålla på en timme för att få bort den.
Den satt så dumt och ville inte lossna.
Nu är det gjort för denna gången till Mars då är det dax igen :( för nästa besök.
Är det inte Lisa som är sjuk så är det Anders eller så är det
jag med förkylningar, värk i mina leder, konstiga infektioner eller mina tänder.
Är trött på detta nu.
När det var som jobbigaste hos tandläkaren idag tänkte jag
detta är inget jobbigt jag har varit med om så mycket mycket mycket värre.
Nu ska jag ta det lugnt och vila
Tankar
Veckorna går så fort.
Vet inte varför men mina tankar har varit tillbaka till olyckan med Anton.
Minns allt så väl.
Jag ser han ligga där på ambulansbåren och säger "detta fixa jag mamma"
Jag ser också han när vi kommer in till han på intensiven.
Blå runt ögat och näsan och med en massa slangar och maskiner.
Detta är så hemska minnen så jag kan inte förklara i ord.
Jag kan höra när läkarna säger att de misstänker att han är hjärndöd......
Minns alla som kom in till Anton och sa hejdå............
Kl.01.35 det klockslaget gilla jag inte då tog han sitt sista andetag
Ja det finns verkligen inga ord.
Jag förstå att jag inte är som jag var innan och kommer aldrig bli.
Vår Lisa
Vår fina lilla Lisa
Idag har hon varit hos veterinären och med glädjande besked
att det fanns inga urinstenar nu.
Vi är så glada och tacksamma.
Ska sluta med det fodret hon fick förra gången för det var inte bra för henne.
Vi har bytt veterinär eftersom de inte gjorde mer där vi var
så ville vi prata med någon annan.
Lisa är en mycket pigg och lektokig nioåring
som inte visat att hon varit dålig då det funnits stenar.
Förra året opererades hon två gånger och spolades en gång
för att hon hade urinstenar.
Hoppas verkligen detta håller nu så vi får lite lugn och ro.
Hur många lingon finns det i världen
Ikväll gick denna underbara film på fyran och jag kan inte låta bli att titta.
Du är allt
Alltid du och jag
Du är den som får mig hoppas
All min kärlek får du bära
Du är där..............................
Somliga ljus brinner aldrig ut
9 Januari
Oj vad dagarna går!
Första arbetsveckan nästan gjord bara imorgon fredag kvar.
Jag har långfredag till 17.30 men det brukar går snabbt.
Hoppas på en lugn helg.
Förra fredagen blev allt annat än lugn.
Anders var på jobbet och när han kom hem strax efter två säger han att han känner sig konstig och fryser.
Efter några timmar har han nästan 40 graders feber och fruktansvärt ont i huvudet, kroppen och i bröstet. Fingrarna sov och han mådde inte alls bra.
Jag tyckte han skulle ringa 1177. Han gjorde det och de ville att han skulle ringa efter en ambulans.
Han gjorde det och de var här på några minuter.
Han hade hög puls också så han fick åka till akuten.
Där tog de en massa prover, gjorde lungrötgen sen blev han ilagd på hjärtavdelningen.
Han fick antibiotika direkt i blodet och på söndagen var pulsen inte så hög och febern började gå ner.
De visste inte förrän på tisdagen vad det var och då fick han åka hem.
Han hade en kraftig lunginflammation.
Konstigt och otäckt att det kunde komma så snabbt. Han har inte ens varit förkyld.
Börjar nästan undra om det är någon annan här hemma som egentligen går med smittan men inte bli så dålig.
När ambulansen hämtat Anders blev det så påtagligt allt som hänt under åren och allt om Anton spelades upp. När han åkte ambulans och jag som åkte in senare och kommer in till en son som inte vakna upp och allt det fruktansvärda som hände.
Jag gilla inte sjukhuset har så hemska minnen därifrån.
Som tur var slapp vi sitta på akuten så länge och alla har varit så bra och hjälpsamma. Det var också bra att han fick stanna några dagar och att de inte skickade hem honom för tidigt.
Igår på morgonen var han ute med Lisa och när han kom in var han helt slut och hostade upp blod.
Han är inte så pigg som han tro.
Nu är det vila och ta det lugnt som gäller så han snart bli pigg.
JA MAN VET ALDRIG VAD LIVET HA ATT GE
FRÅN EN SEKUND TILL EN ANNAN.............
