änglamammankicki

 

 

 

 Nu har det gått en vecka sen Antons dödsdag. Han har varit död i 5 år och en vecka och en dag.

Tänker tillbaka vad vi gjorde veckan efter. Tänker på alla människor som var här och alla blommor och kort och telefonsamtal vi fick.

Dagarna flyter ihop och mitt i detta skulle vi välja gravplats och gå till Begravningsbyrån och välja kista, göra en dödsannons och bestämma hur begravningen skulle vara. Många beslut när vi var i kaos. Hur klarade vi det? Det har jag frågat mig flera gånger.

Jag veta att jag ville träffa mina jobbarkompisar på söndagen när de skulle samlas men Prästen tyckte inte det för de kanske inte klarade av att träffa mig. Jag förstå hur han tänkte.

När vi var i skolan på söndagen jämte mitt jobb var en del på väg hem när vi kom där och jag undrade ialla fall om jag inte kunde komma in och jag fick det. (Vi var i skolan och träffade Wilmas lärare och Rektor för att prata om hur vi skulle berätta för Wilmas klass och hur Wilma skulle göra på måndagen)

I mitt jobb är det inte lätt att träffa alla på en gång och jag tyckte det var bra att göra det så att alla fick samma information från mig. Tro det var många som tyckte att det var bra att jag kom.

Vet att jag på tisdagen själv ville berätta på Föräldramötet i Wilmas klass om vad som hänt och det gjorde jag.

 

I tisdags var jag i Växjö på VSFB:s träff. Jag får alltid lite ny energi att träffa andra som också mist barn. Jag är så glad att den föreningen finns och Oktober åker jag till Göteborg och träffa andra från hela landet. Många har jag kontakt med via Facebooks slutna VSFB:s sida. Vilket fantastiskt jobb de gör i föreningen. Tack alla ni!

Igår var en regnig dag och jag gjorde ingenting jo förresten satte på tvättmaskinen ett antal gånger men inget mer.

Idag ska jag jobba lite. Ska snart ha samtal på mitt jobb så det är till att börja med det nu.

 

Läste någonstans

 

"Den som äskar mycket får sörja mycket"

 

 

 

 

 

5 år

 

 

Vi denna tid för fem år sen hade Anders och jag

fått veta det värsta som kan hända en förälder.

 

Anton är hjärndöd och kommer att dö.

 

 

 

 

♥♥♥

 

Det är ju inte lätt för andra människor att förstå oss

som mist barn som själva inte gjort det.

 

Men jag önskar så att jag ska slippa förklara och försvara mig i min sorg.

Får för ofta göra det tyvärr.

Jag vet nu att det gått fem år men vad är det när man fått

LIVSTID av

SORG

SMÄRTA

SAKNAD

TÅRAR

TOMHET 

LÄNGTAN

 

 

Läste någonstans där någon skrivit

"SÅ LÄNGE DU ÄLSKAR DITT BARN SÅ LÄNGE SÖRJER JAG MITT"

Det tycker jag säger mycket.

 

Någon annan skrev

" DET GÖR ONT ATT FÖDA BARN MEN DET GÖR ONDARE ATT MISTE SITT BARN"

 

Idag läste jag vad en annan Änglamamma skrev

Det handlade om att människor säger du måste rycka upp dig nu eller kom igen nu, Nu måste ni glömma och gå vidare, Nu måste ni ta er ur det här m.m

" DET ÄR SOM  ATT SÄGA TILL NÅGON SOM ÄR FÖRLAMAD, MEN GÅ DÅ FÖR SJUTTON!"

 

Något en annan gjorde var att ställa motfrågan

 " BETYDDE DITT BARN INTE MER ÄN NÅGRA MÅNADERS SORG OM DOM SKULLE GÅ BORT?"

Då hade det blivit tyst!

 

 

Snälla männskor jag ber er tänk er för innan ni säger något till oss sörjade föräldrar eller sykon.

Det tar så mycket energi av oss om vi ska behöva förklara och försvara oss.

Nästa dag kanske ni är i vår situation.

Men jag hoppas ingen ska behöva hamna där jag är.

Jag vet att ingen ingen vill byta med mig.

 

Något jag också vill tala om att detta är något jag vet helt säkert och

ingen kan överbevisa mig som inte mist sitt barn.

Försök inte att få mig till något som jag inte tro på i denna sorg.

JAG VET BÄST SJÄLV! JA JAG GÖR DET!

 

 

 Vi såg Dig ligga där

Förstod inte

Vart hade Ditt leende tagit vägen, glimten i ögat?

Varför andades du inte?

Tystnaden spred ut sina vingar över oss

Ville inte förstå

Vill inte fatta att Dina tankar var bortblåsta

Att Dina drömmar var förstörda

Att Du aldrig mer skulle få känna vinden mot

Ditt ansikte

Se solen gå ned vid horisonten

Höra fåglarna sjunga i träden

Känna doften av sommaren

Ville inte förstå att anledningen till att Du inte andades

Berodde på att Du inte fanns

Det enda som finns kvar nu, av Dig, är vår saknad

Sticket i bröstet och tårarna längs våra kinder

Det enda som finns kvar nu är våra minnen

Och tystnad

                                                               Så mycket tystnad                                                                  

                                                                                                           Författare Okänd

 

 

 

 

 

Tiden bara far iväg och det är länge sen jag var här inne.

 

Vi har haft begravning för Anita.

Det var så fint och Amnada sjöng så vackert.

 

Har tömt och städat lägenheten så nu förstå vi verkligen att hon inte finns här hos oss längre

men hon är ju med på sitt vis.

 

Hanna har varit i Grekland så härligt för henne och vilka underbara bilder vi fått se efter resan.

 

Dit kunde jag åka nu och vara hela september månad. Jag hatar denna månad skulle gärna lägga mig och sov och vakna upp i oktober.

 

Den 7 september för 8 år sen gjorde han den stor ryggoperation som sen visade sig vara misslyckad så det innebar att hon var sängliggande i 8 månader och att jag fick strida med läkaren i Linköping om att de var tvungna att operera om henne. Det var fel skruvar och stag hade hamnat i nervbanan i ryggen. Stackars lilla barn 12 år och sån fruktansvärd värk. Det som också gör mig så ont är att hon inte blev trodd.

Hon har haft sån lång väg tillbaka och helt bra bli det aldrig.

20 år och kan inte göra det hon vill för då får hon så ont i sin rygg.

 

Sen går det tre år och sen händer det värsta som kan hända

Anton blev påkörd och dör.

 

 

September idag och jag tar en dag i taget och ibland en timme i taget och sen en minut i taget.......

 

5 år kan inte förstå. Dessa år är som en dimma.

 

Jag har fått LIVSTID av

SORG

SMÄRTA

SAKNAD

TÅRAR

TOMHET

LÄNGTAN

 

 

Lördag idag och ledigt det är skönt