änglamammankicki

 

 

 Nu har det gått en vecka sen Antons dödsdag. Han har varit död i 5 år och en vecka och en dag.

Tänker tillbaka vad vi gjorde veckan efter. Tänker på alla människor som var här och alla blommor och kort och telefonsamtal vi fick.

Dagarna flyter ihop och mitt i detta skulle vi välja gravplats och gå till Begravningsbyrån och välja kista, göra en dödsannons och bestämma hur begravningen skulle vara. Många beslut när vi var i kaos. Hur klarade vi det? Det har jag frågat mig flera gånger.

Jag veta att jag ville träffa mina jobbarkompisar på söndagen när de skulle samlas men Prästen tyckte inte det för de kanske inte klarade av att träffa mig. Jag förstå hur han tänkte.

När vi var i skolan på söndagen jämte mitt jobb var en del på väg hem när vi kom där och jag undrade ialla fall om jag inte kunde komma in och jag fick det. (Vi var i skolan och träffade Wilmas lärare och Rektor för att prata om hur vi skulle berätta för Wilmas klass och hur Wilma skulle göra på måndagen)

I mitt jobb är det inte lätt att träffa alla på en gång och jag tyckte det var bra att göra det så att alla fick samma information från mig. Tro det var många som tyckte att det var bra att jag kom.

Vet att jag på tisdagen själv ville berätta på Föräldramötet i Wilmas klass om vad som hänt och det gjorde jag.

 

I tisdags var jag i Växjö på VSFB:s träff. Jag får alltid lite ny energi att träffa andra som också mist barn. Jag är så glad att den föreningen finns och Oktober åker jag till Göteborg och träffa andra från hela landet. Många har jag kontakt med via Facebooks slutna VSFB:s sida. Vilket fantastiskt jobb de gör i föreningen. Tack alla ni!

Igår var en regnig dag och jag gjorde ingenting jo förresten satte på tvättmaskinen ett antal gånger men inget mer.

Idag ska jag jobba lite. Ska snart ha samtal på mitt jobb så det är till att börja med det nu.

 

Läste någonstans

 

"Den som äskar mycket får sörja mycket"