änglamammankicki

 

Veckorna går så fort.

Vet inte varför men mina tankar har varit tillbaka till olyckan med Anton.

Minns allt så väl. 

Jag ser han ligga där på ambulansbåren och säger "detta fixa jag mamma"

Jag ser också han när vi kommer in till han på intensiven.

Blå runt ögat och näsan och med en massa slangar och maskiner.

Detta är så hemska minnen så jag kan inte förklara i ord.

Jag kan höra när läkarna säger att de misstänker att han är hjärndöd......

Minns alla som kom in till Anton och sa hejdå............

Kl.01.35 det klockslaget gilla jag inte då tog han sitt sista andetag

 

Ja det finns verkligen inga ord.

Jag förstå att jag inte är som jag var innan och kommer aldrig bli.