änglamammankicki

Dina bultande slag som höll dig vid liv.
Dina andetag som fick dig att leva.
Men en dag blev du påkörd och då förändrades allt.
Du kämpade ända till slutet så länge det gick men tillslut orkade du inte mer.
Du försökte göra allt för att överleva.
... Du kämpade och var stark hela vägen.
Jag såg dig ligga där i sjukhussängen, inget var sig likt.
Vita sjukhuskläder, blåslagen runt ögonen, slangar inkopplade, du andades med hjälp, blåmärken över hela kroppen, många skador.
Jag var där hos dig som att det var en dröm jag befann mig i eftersom att allt kändes så overkligt.
Jag höll hårt i din hand, ville aldrig någonsin släppa taget on dig.
Jag ville bara rädda dig ifrån vad som höll på att hända, tiden var nära ditt sista andetag, hjärtats sista slag någonsin.
Vart hade glimten i ögat tagit vägen?
Vart hade leendet tagit vägen?
Varför pratade du inte?
Varför andades du inte?
Varför slog inte ditt hjärta?
Det var så overkligt, jag kunde inte fatta och kommer aldrig fatta att detta har hänt.
Allting kom som en chock, varför skulle du försvinna ifrån mig?
Varför skulle du lämna mig?
Mina tårar föll och föll.
Jag skrek av rädsla och ville bara spola tillbaks tiden och ställa allt till rätta.
Det är för svårt för att sluta tänka på, jag kommer aldrig någonsin glömma det.
Jag minns varenda ögonblick med dig, allt som vi gjorde tillsammans, vår syskonkärlek.
Du fick mig att le, du gjorde mig alltid så glad.
Livet var då mycket bättre när du fanns här på jorden.
Du ställde alltid upp för mig, du fanns alltid till vid min sida, du var alltid hjälpsam, du var världens snällaste och du ville saker och ting.
Jag saknar dig något oerhört mycket min fina storebror! ♥