När tsunamikatastrofen inträffade för idag tio år sedan arbetade jag som skolläkare och fick då många frågor om vad man kunde göra för att stödja anhöriga och vänner. Också min egen familj var en familj i sorg efter min hustrus död i en trafikolycka tidigare samma år. Jag formulerade då ett ”8-punktsprogram för envar” som sedan publicerats i flera sammanhang, bland annat i min bok Gå med dig (Libris 2009). Det är fortfarande lika aktuellt.
Här följer programmet i oavkortat skick:
Hör av dig! Slå en signal, skriv ett brev, skicka ett mejl eller titta förbi och ring på dörren! Och vänta inte – gör det idag! Tänk inte: ”De behöver nog få vara i fred!” De som varit med om svåra händelser vill känna att släkt och vänner finns kvar, att det finns människor som tänker på en och som bryr sig om. Och börjar du tänka: ”Jag hör av mig lite senare” är risken stor att det aldrig blir av. När du tar kontakt med en familj: Tala gärna med alla, i varje fall med dem du känner! Det är lätt att barnen och ungdomarna glöms bort. Om du är lärare, fritidsledare eller fotbollstränare är det särskilt viktigt att du talar med honom eller henne du känner bäst – alltså barnet.
Se den som drabbats! Om du möter någon som drabbats, kanske på gatan, i en affär eller en korridor, gå då rakt fram till den du fått syn på, ta i hand eller krama om och säg något som: ”Vad roligt att se dig igen! Jag hörde om det som hänt dig. Hur har du det?” Eller något annat som visar att du vet och att du bryr dig om. När man varit med om svåra händelser blir man väldigt känslig. Om någon vänder bort blicken, går över till andra sidan gatan eller säger ett likgiltigt ”hejsan” eller ”tjena” och sedan bara går vidare känner man sig smutsig – eller spetälsk som några uttrycker det. Man skäms över sin sorg. Och det ska ingen någonsin behöva göra!
Låt den drabbade berätta! Den som varit med om svåra och dramatiska händelser måste få berätta, många gånger, på olika sätt och inför olika människor. Varje gång man berättar förstår man lite bättre vad som verkligen hänt. Så en av dina viktigaste uppgifter som vän och anhörig är att vara den tålmodige lyssnaren. I det ingår också att visa respekt för den drabbades rätt att själv få bestämma när, hur och för vem eller vilka hon eller han vill berätta. Ibland vill man tala mycket och länge, ibland vill man bara vara tyst.
Var till tröst – men trösta inte! Det finns egentligen inga tröstens ord att säga till den som drabbats av en svår sorg. Men man kan vara till tröst. Genom att finnas till, hålla om och lyssna noga och uppmärksamt utan att avbryta. Genom att visa att man finns där, inte bara just nu utan för lång tid framåt. När allt rasat samman finns vännerna kvar.
Tänk på vännens tystnadsplikt! Den som berättar om svåra upplevelser befinner sig ofta i ett chock- och sorgetillstånd där det är svårt att styra vad man berättar och inte. Det är inte säkert att du ska föra allt vidare i bekantskapskretsen. Fråga vad den drabbade vill att du ska hålla tyst om. Ibland vill han eller hon tvärtom att du ska hjälpa till att ge korrekt information om vad som hänt. Det sprids så mycket rykten, berättelser överdrivs och vantolkas. Så var noga med vad du själv berättar och gör det alltid i direkt samråd med den som drabbats. Sprid aldrig andrahandsuppgifter!
Hjälp till praktiskt! Den som befinner sig i chock och sorg behöver nästan alltid hjälp med det praktiska men har svårt att be om hjälp. Så säg aldrig: ”Du vet var jag finns om jag kan hjälpa dig med något – det är bara att ringa!” Säg i stället: ”Jag fick matbröd över när jag bakade – här får du några limpor!” Eller: ”På lördag tänkte jag och kompisen komma över och veckostäda. Visst har du dammsugare?” Eller: ”Vi står för middagen ett par gånger den här veckan. Passar onsdag och lördag?”
Bjud på glädje och vanligt liv! Ingen orkar sörja för jämnan. Ibland behövs avbrott med glädje och vanligt liv, också som påminnelse om att sådant finns. Det gäller både barn och vuxna. Därför är telefonsamtal med det här innehållet ofta guld värda: ”Du, jag tänkte bara säga att det går en så fin film just nu. Jag tänkte se den ikväll eller imorgon. Kan inte du hänga med?” Eller: ”Vi tänker sticka över till Köpenhamn i helgen. Vi har plats i bilen. Tror du Klara vill komma med? Så får Johanna lite sällskap!”
Håll ut! Sorg går sällan över men man kan lära sig leva med den. Sådant tar tid. Många kan berätta om hur mycket hjälp och omsorg man fick de första veckorna men också om hur tyst det blev sedan. Håll kvar kontakten med den drabbade familjen! Tänk efter vilka tidpunkter som kan bli särskilt smärtsamma för dem. Födelsedagar. Jul. Allhelgona. Årsdagen av det inträffade. Eller om något annat händer som kan påminna dem om det som hände. Hör av dig igen då! Inte för att hålla dem fast i sorgen. Men för att visa att du finns med dem i deras mödosamma vandring mot en möjlig framtid.
Hittat det här på Lars H Gustafssons sida
http://www.larshgustafsson.se/?p=4915
