Livet är så förbannat skört!
Idag är jag är en oerhört känslig och orolig människa. Mitt liv har slagits sönder så många gånger att min trygghet är borta. Livet är så förbannat skört. Jag vet att livet kan förändras från en sekund till en annan, att livet aldrig någonsin blir detsamma mer. Det har gjort mig till en orolig och stundtals negativ person som ofta målar upp det värsta. Detta fick jag konstaterat för mig under en föreläsning och träff med andra syskon som förlorat sina syskon, att det är helt normalt. Detta är oerhört jobbigt, och är något som kommer och går mer eller mindre i vissa perioder.
Detta skriver min dotter på sin blogg.
Hon skriver också
Jag är halv. Det är en så oerhört stor del av mig som fattas. Som att en del av mitt hjärta är borta och har bildat ett stort ärr som ständigt gör ont. Som att en arm är borta. Amputerad, föralltid. Så förbannat ont. En ilande smärta, ett hål, en tomhet som finns hela tiden.........
Håller med henne och känner igen mig i varje ord och bli så ledsen att vårt livet blev så här.
Att det är så orättvist och jag har en undran VARFÖR.
Denna tomhet och saknad finns hela tiden!
Tappa så lätt orken och kroppen är skör för infektioner som inte vill ge med sig.
Vet också att det är så bra att träffa andra i samma situation för då får vet man att detta är normalt att känna så efter allt som hänt. Att man kan stötta varandra i det hemska som hänt.
Jag var själv i Växjö och träffade andra som förlorat barn i tisdags. Satt länge och pratade med en mamma som förlorat sin dotter för 10 månader sen. Förstå henne och känner igen allt hon pratade om.
Tiden läker såren har jag så ofta fått höra och varje gång bli jag ledsen och trött att höra det.
Det finns ingen tid som läker såren efter ett barn eller syskon.
Randiga Huset skriver om syskonsorg här
Kommentarer
Trackback
