Min Vän Marianne sätter ord på det liv jag har
Så här skriver min Änglamamma vän Marianne Malm ♥
Att förlora ett barn, vad det egentligen är kan ingen förstå förrän man själv är där...inte ens då går det någonsin att förstå omfattningen... Men de som förlorat ett barn vet, de vet att smärtan aldrig försvinner. Allt eftersom så bildas ett ärr, ett ärr med vass skrovlig yta som lätt brister och då pulserar smärtan, saknaden fritt...de...t som finns under den ärrade ytan...det läker aldrig...för däri finns all kärlek till vårt älskade barn, däri finns smärtan, saknaden...livet som aldrig fick bli...eller som aldrig fick fortsätta... Vi som förlorat barn blir aldrig som innan...vi har något vi måste bära på på vår väg vidare...och det är vårt ärr i vårt hjärta, vi måste ibland ta hand om ärret när det brister...vårda smärtan, saknaden och kärleken till våra barn... Så småningom tror jag att ärret likar en diamant...för den slipas av åren, kärleken och saknaden...och vi putsar den med glädjen över att få ha upplevt våra barn, våra änglabarn... Det finns de som uttrycker att de tycker att vi skall glömma och gå vidare... Men hur tänker dessa människor...hur kan man någonsin glömma sitt barn...och går vidare, ja det gör vi, men vi har vår diamant att bära på och att ta hänsyn till...och på vägen vidare så lär vi oss vad som egentligen är viktigt i livet, vi får också bli varse vilka som var äkta vänner...
Kommentarer
Trackback
