Midsommar
Gilla inte dessa storhelger sen Anton dog.
Skulle kunna sova hela helgen.
Min kropp vill inte heller vara med.
Har haft rejäl nackspärr till och från nu och igår fick jag värk i min ena hand och den är svullen.
Tro jag har fått inflammation i vissa leder.
Jag fick höra igår att när det gått 4 år då skulle man sörjt färdigt
för det hade den gjort om det var den som mist sitt syskon.
Jag kan inte sluta le för jag tro inte att det kommer från ett barn från början.
Jag tycker det är helt fantastiskt hur man kan veta det när man inte själv mist ett syskon.
Skulle vilja att de människorna tala om hur man ska göra.
Tänk vad många är duktiga på att veta hur det ska vara och vad man ska göra.
Helt otroligt fantastiskt.
Jag vet att de mäniskorna inte vill byta situation med oss. Det är jag helt säker på.
Varför ska vi behöva förklara och försvara oss hela tiden?
"JAG KOMMER SÖRJA MITT BARN LIKA LÄNGE SOM DU ÄLSKAR DITT"
Dessa ord läste jag någonstans men kommer inte ihåg vart. De säger mycket tycker jag.
Tänk om människor kunde sköta sitt eget och inte tycka och tänka om något de inte ha en aning om.
ATT FÖRSTÅ HUR DET ÄR ATT MISTA ETT BARN ELLER ETT SYSKON KAN INGEN INGEN INGEN FÖRSTÅ OM MAN INTE SJÄLV HAR VARIT MED OM DET!
Ingen vet ju faktiskt vad som kommer att hända det kan hända vem som helst att ett barn/syskon dör 
När vi i vår familj besöker Anton går vi till en Kyrkogård och till en grav
några meter ner ligger det en kista och i den kistan ligger min sons kropp.
Hur mycket som är kvar av kroppen det vet vi inte den har legat där i snart 4 år och 9 månader.
Sista gången jag såg honom låg han i sin kistan som vi valt ut till hon när vi var på Begravningsbyrån och planerade hans begravning. I Bårhuset i Madesjö var det iskallt och det fanns fler kistor med döda människor. Han var iskall och lite blå. Hade blåmärken runt ögat och lite skrapad sen olyckan. Han hade kudde och täcke.
Jag pussade, klappade och tog i honom. Det är svårt att med ord beskriva hur det är att ta i sin döda son.
När vi ska lämna honom och gå och locket stängs ja det finns som sagt inga ord.
Detta har jag med mig hela livet.
Han var min son som jag själv burit i min mage och fött fram.
Mitt eget älskade barn som skulle få leva och sen när det var dax begrava mig.
INTE TVÄRTOM!
Det jag är säker på nu är att jag kommer att vara begravd jämte honom för där är min och Anders plats.
Ha en trevlig Midsommar
När jag läser detta får jag tårar i ögonen och en klump i magen. Så fint skrivet, fast samtidigt så otroligt orättvist. Livet är så orättvist! :(
Jag kan inte säga att jag förstå hur du känner.. har läst din blogg länge och alltid tyckt att alld är så orättvist och förstått att det måste vara bland det hemskaste som finns.. att begrava sitt barn.
Men sen jag själv fick en son (7månader sen) så förstår jag verkligen att ni är starka!!
Det är först när man får ett eget barn man inser hur otroligt mycket man älskar sina barn.. och att sedan förlora den.. herregud, jag kan inte ens tänka tanken!
Och sörja, det förstår jag att man gör hela livet, det finns inget "nu har det gått 5,6,7,8 år, nu är vi färdigsörjda", klart som fasen man sörjer hela livet..
Jag sänder dig & er familj en styrkekram! Ni är verkligen beundransvärda som klarar er genom detta, det är tur ni har varandra!
KRAM!
Tack Jenny för din kommentar. Jag vet att man inte kan förstå och man ska inte förstå för att mista sitt barn är något man inte ska göra. Jag minns såväl när Anton var sju månader en underbar tid. Kramar från mig Kicki
