änglamammankicki

Alla som blivit förälder vet vilken underbar fantastisk otrolig känsla det är att få se och ta i sitt barn. Man kan inte beskriva i ord hur det är och har man inte fått barn kan man inte förstå den känslan.
Att mista sitt barn kan man inte heller förstå om man inte har gjort det. Det finns inga ord som kan förklara hur hemskt det är att kramar sitt barn när han tar sitt sista andetag. Sen sitta hos sitt döda barn och känna hur han bli kallare och kallare och mer och mer stel. Sitt älskade barn som aldrig var stilla utan alltid var igång med något. Att planera sitt barns begravnng och mitt i allt kaos ta en massa beslut. Välja en gravplats på kyrkogården det är så fel så fel.Att dagen innan begravning få se sitt barn för allra sista gången och att sen går ifrån kistan och säga farväl till sitt barn och locket stängs. 
Jag hade ett liv innan Anton dog och har ett helt annat liv nu som jag inte valt att ha.
Jag kämpar varje dag att ta mig ur min säng, vara mamma, Gå till mitt jobb m.m
Jag känner att den lilla energi jag har måste jag verkligen se till att använda på det jag måste. Jag har verkligen sett till att det inte finns några enegitjuvar runt mig för det fungerar inte.
Jag träffa andra som är i samma situation som jag och det ger mig energi. Vi förstå varandra fullt ut och bara att vara i deras närvaro ger ett lugn.
På torsdag ska jag till Växjö för en ny träff och jag ser fram emot det.
VSFB finns på Facebook och de har en sluten sida där vi som mist barn kan skriva. Känner igen mig i nästan allt som skrivs och det ger mig mycket att få läsa om andra som känner som jag.

Träffade en person i affären en dag som jag inte sett på många år och hon frågade hur det var och jag berättade och hon svara men det har gått några år nu. Vad spela några år för roll inte detta, Anton är lika mycket död nu som då det hände.
Många människor tro att sorgen ska gå över och att man ska gå vidare och att sorgen läker alla sår m,m Ja de vet inte vad de prata om.
Människor som tar mig på allvar och inte kräver att jag ska vara som förrut som verkligen finns för mig i mitt liv som det är nu betyder så mycket. Ni är verkligen guld värda många många kramar till er.

Jag går vidare på ett annat sätt i detta nya liv som jag inte har valt, vad har jag för val men sorgen efter mitt barn den är livslång. Jag tar en dag i taget.

Imorgon är det 4 år och 5 månader sen han dog men det känns om för en månad sen och ibland känns det länge sen jag pratade med honom.

Idag är det alla hjärtans dag och det är en jobbig dag då jag inte kan kramar alla mina tre barn och inte få ge Anton en present. Han gillade att få paket och han var alltid så tacksam. Sent igår kväll åkte jag till Antons grav med ett roshjärta och tände hjärtanljus.

                         





                   
                             MINA ÄLSKADE BARN