änglamammankicki

Hur länge ska du sörja egentligen...?

av Minna Blomgren kl. den 23 april 2011 kl. 14:02

Den frågan har jag fått ett antal gånger efter Calles död.

Det började lite smått ett år efter hans död. Det året som av människor kallas sorgeåret, människor som inte vet bättre. Som inte förstår hur det känns att förlora sitt älskade barn.

Dom lyckligt lottade människorna som jag kallar dom. En lycka jag känt, en lycka jag förlorat.

En lycka jag dagligen bär på för mina två barn jag har i livet. För säg aldrig att jag inte älskar dom...

För det är möjligt att älska mer än ett barn. Det vet väl alla som har två barn eller fler. Kärleken räcker till vart och ett av dom.

Mina barn i livet pratar jag med, gör saker med, skapar nya minnen, osv. Allt detta gör jag TILLSAMMANS med dom!

Varje dag, flera gånger om dagen.

Jag ser på dom, jag hör dom, jag känner doften av dom, jag kan sträcka ut en hand och känna, jag kan hålla om dom. Jag kan se dom i ögonen och säga hur mycket jag älskar dom.

ALLT detta kan jag göra...på riktigt.

Jag är lycklig över detta, varje dag, varje sekund.

Jag har en änglapojke, Calle. En kille som jag älskar, som jag fick låna...i 8 år.

Jag kan inte skapa nya minnen med Calle.

Jag kan inte sträcka ut min hand och känna honom.

Jag kan inte längre hålla om honom.

Jag kan inte se honom i ögonen och säga att jag älskar honom.

Jag kan inte höra hans röst, hans skratt.

Jag känner inte längre känna doften av honom.

Jag sörjer detta, varje dag, varje sekund.

Jag vårdar ömt minnena jag skapade med Calle men jag skapar inga nya.

Jag sträcker ut min hand och känner ett glas...glasdörren till hans minnesskåp.

Jag lyfter upp hans gosedjur och håller om det.

Jag ser in i hans ögon på ett fotografi och säger att jag älskar honom.

Jag lyssnar men hör inte hans skratt, hans röst.

Jag tar hans gosefilt han haft sen han föddes o försöker känna hans doft. Varje gång tänker jag "hur länge sitter hans doft kvar".

Allt detta gör jag...för att jag har ett änglabarn...Calle.

Jag gör nya saker också. Skapar nya traditioner. Lär mig hur man gör.

Jag vet hur det känns när mitt barn dog i mina armar, min famn.

Jag vet hur man planerar sitt barns begravning.

Jag vet att man måste välja en gravlats.

Jag vet att det kommer ett gravbrev.

Jag vet att jag måste välja en gravsten.

Jag vet hur man monterar en gravsten.

Jag vet hur lång tid det tar innan gräset växer över där kistan sänktes ner.

Jag hur jag planterar blommor vid graven.

Jag vet vilka blommor som tål frost.

Vilka blommor som behöver mycket vatten.

Jag vet vilket material i änglarna som fryser sönder under vintern.

Jag vet hur en lykta ska se ut för att ljuset inte ska blåsas ut eller det ska snöa in i lyktan.

Jag vet vad gravljus kostar, hur länge det brinner.

Jag vet hur det känns att köpa många gravljus.

Jag vet hur ont det gör att gå genom grindarna på kyrkogården och veta att jag är på väg till mitt barns grav.

ALLT detta vet jag! Jag har varit tvungen att lära mig.Jag har inte valt att lära mig dessa saker.

Jag är en änglamamma. Då måste jag lära mig hur jag gör allt detta...fastän jag inte vill. Jag gråter när jag lär mig, jag skriker när jag lär mig. Trots att jag går sönder måste jag. För jag har inget val...

Du som inte varit tvungen att lära dig dessa saker är lycklig. Lycklig på ett sätt du aldrig kan förstå. Du aldrig kan uppskatta lyckan såsom man gör när man förlorat den.

Tro nu inte att jag missunnar dig din lycka.

Däremot ber jag dig att inte missunna mig min sorg. Den sorg som är en del i mitt liv. Mitt liv som änglamamma.

Jag är fast i min sorg. Men jag har inte fastnat i den. Jag överlever, jag lever. På ett sätt du aldrig kan förstå.

Min sorg kommer att finnas hos mig resten av mitt liv. En del i mitt liv. En del jag inte vill ha.

Så när du frågar mig hur länge jag kommer att sörja Calle...svarar jag dig...

Precis så länge som du älskar ditt/dina barn. Precis så länge jag älskar mina barn jag har i livet.

För Calle är död och han saknas i mitt liv för alltid. Be mig inte att sluta älska honom. För det är vad som krävs för att jag ska sluta sörja. För att jag ska sluta sakna mitt älskade barn...min änglapojke <3