änglamammankicki

                               

Vi som förlorat barn VSFBär en förening som man kan vara med i när man mist barn.
Ikväll har jag varit i Växjö på en VSFB-träff. Det är så skönt att träffa andra som jag. Jag känner mig hemma bland dem. Behöver inte förklara för de förstå ändå. 

Jag vet att jag har skrivit att vi inte fått någon hjälp men ingen hjälp som jag inte själv sökt.
När Anton låg hjärndöd och jag berättat för Hanna och Wilma att Anton skulle dö fick jag panik och kände att det var tvunget att jag fixade någon som kunde detta som kom hem till dom och hjälpte till. Anders och jag var på sjukhuset hos Anton och vi kunde inte åka hem.
Det som kom upp i huvudet var Hannas konfimationspräst som varit inblandad i olika kriser bla. barnmord och var i Thailand efter tsunamin och hjäpte till.
Jag fick tag i honom och han åkte hem till tjejerna.
Han har funnit med oss och hjälpt oss med olika saker och varit ett stort stöd som medmänniska.

Han slutade jobba som präst i Nybro för ett år sedan och jobbar nu som sjukhuspräst i Växjö. Han är med oss på VSFB-träffarna och det tycker jag är jättebra. De pratade på kursen i Göteborg om en präst som hade mycket erfarenhet av kriser och det visade sig att det var Conny de pratade om. Då är världen liten.

Jag är så tacksam att jag kunde tänka klart i den fruktansvärda situation vi var i och ringde Conny.

Nu är det dax för sängen känner jag God natt