Söndag igen
Söndag igen. Förstå inte vad veckorna tar vägen. Jag längtar tills det bli helg för jag behöver vila. Jag sover och sover 12 timmar i taget. Tänk vad sorg tar kraft på hela mig både psykiskt och fysiskt. Jag vill att det ska bli helg och sen när det är helg mår jag skit. Tankarna far hit och dit och upp och ned och jag vet inte hur jag ska hitta en mening med detta meningslösa liv. Anton får jag inte tillbaka det vet jag men det är som att det bli ringar på vattnet och det är många olika saker som inte fungerar. Tjejerna har det tufft och var ska de få sin hjälp. De har börjat i en syskongrupp och träffa andra syskon som mist syskon och det tycker jag är bra. Vad ska jag får min hjäp ifrån? Jag vet inte. Samhället tro att det nu är bra och att man ska fungerar som förut men så är det inte om man någonsin kommer att fungera. Men hur ska samhället förstå när inte ens de nära (inte alla) förstå utan kan utsätta en för ännu mer påfrestningar. Här har man alltid ställt upp när det varit något och sen när jag själv behöver hjälp och stöd då finns man inte. JAG BLI SÅ TRÖTT!!!
Men jag har lärt mig nu. Men när jag ser tillbaka i mitt liv har jag varit van att klara mig själv. Men kom inte och begär hjälp framöver……………………………………….
Prata med folk det är något man kan göra men säga vad det igentligen handlade om det gör man inte utan vänder det efter sitt så att man ska samla vänner. Men Ok prata med sina vänner och beklaga sig om mig det förstå jag men ge sig inte på mina vänner för det har jag inte gjort. Ja jag ska inte beklaga mig här känner att det inte är rätt ställe.
Ska åka på kurs till Göteborg igen med VSFB ”Vi som förlorat barn” och jag längtar dit med de människorna känner jag mig trygg för vi prata ”samma” språk och förstå varandra fullt ut.
Jag fick en förfrågan för ett tag sen om hur andra föräldrar som är i samma situation klarade denna situation och jag kände på mig att den som frågade tyckte att vi hade gått för långt eftersom vi inte kommit längre.Jag förklarade som det är att mista sitt barn är det värsta som kan hända en förälder och att lära sig detta nya liv tar den tid det tar och att de flesta känner som jag. Vad trött jag är på att förklara och försvara mig när ska jag slippa det????
Jag var på FEBE-träff i tisdag och det är min överlevnad utan det skulle jag inte orka en dag till. Känns det som.
Vi pratade mycket om Försäkringskassan och dess syn på oss. Tänk om de som sitter och bestämmer om oss skulle mista sitt barn undra om reglerna skulle fortsätta vara som de är nu då???? Tro inte det!!!!
Skulle vilja ut i samhället och berätta om hur det är när man mister barn och berätta om att det inte finns någon hjälp och stöd för det fanns det i alla fall inte för oss.
Om det händer något i en kommun när många är inblandade då finns Posom gruppen som hjälper till men händer det en familj då finns inget och man får söka det själv. Jag har sökt men inte funnit några som kan den här biten. Sorg är tabubelagt och Sverige är ett U-land när det gäller sorg det är något jag verkligen förstå nu.
Ja det är snart 2 år och 5 månader sen Anton dog men han är lika mycket död nu som då.
Denna värk i hela kroppen efter längtan och saknad efter honom.
Jag pratade med en mamma häromdagen som har sin son långt borta i ett annat land just nu. Hon och pappan skulle åka till sin son men bara stanna några dagar och sonen tyckte det var väl onödigt att åka så långt för bara några dagar. Jag tänkte det att jag skulle kunna åka hur långt som helst bara för att får träffa Anton i 20 minuter.
Älskade barn hur ska man stå ut och orka det är något jag aldrig kommer att bli klok på.
Jag lever en dag i taget och vissa dagar en timme i taget. Så fort jag går ut från huset är masken på som utåt ska göra att jag ska klara den dagen. Är detta verkligen mänskligt??
Gå till sitt jobb som man igentligen inte orka med fullt ut men vad har jag för val INGET!!! Gå dit och spela det spel som alla vill att jag ska ha och måste ha.
Ja så är det i hela samhället. Fy Fan gör det du ska annars kan du dra från detta liv eller???
Alla dessa utslagna människor som kämpa varje dag mot samhället jag vet att vi inte är ensamma.
Ta hand om era barn och var glad så länge det går som det ska. Så att ni slipper hamna i detta helvete.
Kram kicki
