2 år 11 månader

Idag den 15 augusti är det  2 år och 11 månader sen Anton tog sitt sista andetag. Men jag minns det som igår när vi stod vid hans säng och höll om honom för att vi såg att värderna gick ner och visste vad som skulle hända. Jag finner inga ord .............................


Älskade barn VARFÖR VARFÖR??????????

Skulle vi inte få har dig här hos oss förstå inte och kommer aldrig att förstå.
  
               




Detta har Hanna skrivit om sig men det stämmer så bra på mig också


Jag känner mig trasig

Det känns som att hela jag är sönder

För det gör så fruktansvärt ont

Varenda minut utan dig gör det ont

Så ont

Jag tror att mitt hjärta ha brustit

Det känns som så

All denna smärta

Det går inte att beskriva

Det känns som att du tog med dig halva mig Anton

För jag känner mig så tom

Så oerhört tom

Jag vet inte hur jag mår längre

För jag känner mig så fruktansvärt tom

Jag är så arg och så ledsen

Jag skulle vilja skrika ut min ilska i flera dagar,

men jag kan inte

Jag vill gråta

Jag vill gråta i flera dagar

Bara vara för mig själv och gråta

För jag är så fruktansvärt ledsen

Men mina tårar är slut, dom är verkligen slut

Jag har gråtit så mycket att jag inte har några kvar

Allt är så tomt

Jag är så tom

Det känns som att det inte finns något kvar längre

Att allt är borta

Jag ser ingen glädje längre

Jag ser bara en massa sorg och smärta

Jag ställer mig hela tiden frågan, varför?

Varför var just du tvungen att lämna oss

Du som är den finaste

Livet är så jävla orättvist!

Du togs bort ifrån oss

Du från oss och vi från dig

Du ska vara här hos oss

Kvar vi nu står utan dig

Varje dag är en ny dag utan dig

Dagarna går hur mycket vi än inte vill det

Det är så fruktansvärt jobbigt att leva utan dig

Du är inte hos oss

Du kommer aldrig att komma hit mer

Jag önskar så att detta vore en dröm

Att du snart skulle komma hit igen

Det är ingen dröm

Detta är ren verklighet

Om det ändå vore en dröm

Då skulle jag snart vakna och gå in till ditt rum och se dig ligga där och sova

Snart skulle du vakna och gå upp och äta frukost och göra dig i ordning

Vi skulle säga hejdå till varandra, ”ha det så bra idag, vi ses sen”

Precis så som vi sa till varandra den dagen du blev påkörd

Hejdå

Då sa vi det till varandra för en sista gång

Jag fick aldrig se dig vid medvetandet efter den gången

Det var sista gången jag såg dig full av liv

Den gången då vi sa hejdå till varandra var den sista gången i mitt liv som jag pratade med dig

 

Nu tog mina ord slut.

 

Anton jag älskar dig

 

Om en månad har det gått tre år sen Anton dog. Tre år är lång tid när jag tänker på att det är tre år sen jag pratade med honom och såg honom . Men när jag tänker på olyckan och när han låg på sjukhuset är tre år som igår.




                              

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0