änglamammankicki

Den 14 september 2007
Jag minns den i alla steg.

När vi blev utskickade från Anton.
Besked efter besked .
Läkarna kom tre tillsammans och berättade .
De kom in tre gånger och för varje gång var det värre och värre.
Sista gången kom det man aldrig vill uppleva
ANTON ÄR HJÄRNDÖD OCH HAN KOMMER ATT DÖ.
Jag sa direkt att vi skulle stänga av alla maskiner men läkaren sa att man väntar ett dygn.
Kl 8.00 på lördagen den 15 september skulle alla maskiner stängas av.
Jag minns att Anders ville till Anton direkt
och jag ville stanna kvar själv i rummet en stund 
men läkaren ville inte lämna mig själv  men till slut fick jag som jag ville.
Jag behövde vara för mig själv!! 
Detta hemska rum vi satt i.
När han operearades utan smärtlidniring för att se om han reagerade.
Hur Anders och jag satt hos Anton i denna chock.
Han skulle dö och jag vet hur mycket jag viskade till honom och jag hoppas verkligen att han hörde.
Hur jag höll i hans händer och hur jag kramade honom.
Mitt älskade barn som jag burit inom mig i 9 månader och som jag fött
och varit så nära i 17.5 år.
Jag kunde inte förstå.
Det rann tårar från hans ögon och jag torkade och torkade både hans och mina.
Jag minns också hur personalen tvingade i oss mat.
Jag vet att jag inte ville ringa dem hemma förrän Wilma varit färdigt i skolan
för att de skulle få beskedet hemma.
De ringde flera gånger och jag fick hitta på och jag som inte kan ljuga.
Sen ringde jag hem och det första Wilma fråga är "kommer Anton att dö"?
Hur hysteriska tjejerna blev och vilken panik jag fick för att jag inte var hos dem.
Alla samtal jag ringde för att se till att tjejerna fick hjälp hemma.
Ringde Cilla på mitt jobb för att berätta och få telefonnummer.
Jag fick tag i Prästen Conny.
Jag tvingade våran husläkare att åka hem med lugnade tabletter till Hanna
(som hon inte tog).
Sökte Skolpsykologen.
Skickade massor med SMS.
Många gånger har jag undrat vad jag fick min kraft ifrån.
Men jag är så glad att jag fick den kraften.

Vid femtiden kom Conny in med Hanna, Wilma, min bror, mormor, Cilla, Ludde
och sen kom Simon och hans mamma och pappa.
ännu senare kom Sören och Jocke.
Annika , Conny och Elin kom in ännu senare.
Jag har inga klockslag.

Jag är så tacksam att alla kom och det kändes skönt att de alla fick se det vi hade sett hela dagen.
Jag vet att det var jobbigt för dem alla men jag tro att det är bra att ha sett för att förstå.
kl. 01.00 den 15 september åker Min bror och Conny hem de var de sista som var kvar.
Nu var det vi ANTON, Anders, Hanna och jag.
Kl. 01.35 dör Anton.
Han valde själv och vi slappp stänga av.
Jag tro han kände att nu har dom varit här och sagt farväl och att han var färdig.
Han ville också att vi skulle slippa stänga av.

---