änglamammankicki

Idag den 13 september 2009 är det 2 år sen Anton blev påkörd.
Hur kan tiden gå när den för oss stannat??????
2 år av sorg, saknad, längtan, tårar, tomhet och orkeslöshet.
Det finns inga ord för hur det är. Denna kamp hela tiden för att orka stå på sina ben.
Den outhärdiga smärta.
Denna värk i kroppen efter längtan till sitt barn.
Denna aldrigheten som finns hela tiden.
Aldrig få se och röra honom,
aldrig få prata med honom,
aldrig få se vad han skulle gjort nu,
aldrig få uppleva när han skulle ta körkort och köpa bil,
aldrig få uppleva när han träffade sin kärlek,
aldrig få uppleva att bli Farmor,
aldrig få mer få han sin son här
m.m.m.m.m.m.m.m.m.m.m.m.m
Det finns inga ord............................

        Nu kommer det tre tuffa dagar
13 september  Anton bli påkörd
14 september Anton är hjärndöd
15 september dör Anton

Jag går igenom timme för timme. Det vi har sett med våra ögon kan man inte ta bort.
Förra året när det var ett år hade vi en minnestund för Anton.

                                                                Kram Kicki