änglamammankicki

I helgen har vi varit i Nässjö hos underbara vänner.
Först var vi och tittade på Alma när hon var Lucia. Hon var jättefin och sjöng så vackert.
Sen åkte vi hem till dem och fikade.
Vilket underbart hus de har.
Vi pratade och pratade och sen var det dax för god mat.
På kvällen skulle vi gå på en stor julkonsert.
Vi och 2500 andra personer såg konserten tillsammans.
Så proffsiga de var alla.

Igår söndag sov vi länge sen var det frukost efter gick vi en lång promenad i Nässjö. Fiket i stan besökte vi och drack deras goda kaffe med tilltugg.

Sen var det god middag och efterrätt igen.
Innan vi åkte hem kollade vi lite kort och där fanns vi också med från Öland i somras.

TACK underbara människor för denna helg. Vi har blivit uppassade hela helgen och det är svårt för man vill ju hjälpa till.

Det är svårt när man åker iväg för det är ju en plats i bilen som inte någon sitter på. Jag kommer aldrig att förstå att den är tom.
Det är en svår tid nu vill inte köpa julklappar skjuter det framför mig för att jag inte få köpa till alla mina barn.

Det är tredje julen utan Anton och jag tycker det är svårare och svårare. Skulle bara vilja åka iväg från Sverige men jag vet att man inte kan fly för jag har det med mig ändå.

Jag är så tung i huvudet och det känns som om någon slagit mig med något hårt. Denna enorma trötthet som man inte kan beskriva.
Sorgen är det som äter upp mig, sorgen efter min älskade son som är så fysisk. Trodde aldrig att sorg kunde var så fysisk.
Det värker och gör ont i hela min kropp denna saknad och längtan. Jag har insett att jag måste lyssna på min kropp och vara där jag är och jag kan inte påverka det som är. 
Tårarna bara rinner och rinner både inom mig och utanpå. Jag gråter för allt både tråkiga och roliga saker.
Det har varit mycket om kvällarna nu i fler veckor och det tar mycket av min kraft.
Skulle varit iväg flera kvällar denna veckan också men kroppen säger ifrån nu och jag behöver vara hemma.
Skulle vilja ligga i sängen och sova i flera dagar. 

ANTON GER MIG KRAFT!

Anton vi tänder många ljus varje dag för DIG


Älskade Anton varför varför kommer aldrig att förstå.
Varför fick vi inte ha DIG här hos oss. DU som aldrig ville någon nåt illa.
Jag har alltid oroat mig att det skulle hända DIG något,
vet inte varför men ibland kan jag tänka på att jag kände på mig något.
Men jag vet att DU är med oss på DITT sätt men jag ville ha DIG här nu som förrut.
Mitt hjärta gick sönder när DU dog och det kommer aldrig någonsin läka.

Så förunderligt orättvist kan livet vara och det finns inga ord
som kan trösta ett trasigt mamma och pappahjärta. Det blir aldrig lagat.Det kanske läker lite fint i kanterna men längst
därinne pulserar alltid ett öppet, ilsket sår.

Älskar Dig kram Mamma