änglamammankicki

Idag är det 23 månader sen Anton dog

Vi såg Dig ligga där

Förstod inte

Vart hade Ditt leende tagit vägen, glimten i ögat?

Varför andades du inte?

Tystnaden spred ut sina vingar över oss

Ville inte förstå

Vill inte fatta att Dina tankar var bortblåsta

Att Dina drömmar var förstörda

Att Du aldrig mer skulle få känna vinden mot

Ditt ansikte

Se solen gå ned vid horisonten

Höra fåglarna sjunga i träden

Känna doften av sommaren

Ville inte förstå att anledningen till att Du inte andades

Berodde på att Du inte fanns

Det enda som finns kvar nu, av Dig, är vår saknad

Sticket i bröstet och tårarna längs våra kinder

Det enda som finns kvar nu är våra minnen

Och tystnad

Så mycket tystnad
                                               Författare Okänd

Vi lever detta nya liv som vi inte valt att leva.
Som jag inte lärt mig leva om jag någonsin kommer att göra det.......


Sorg-Saknad-Smärta-Tomhet-Tårar-Längtan

Sorg är att slitas i stycken.
Små bitar.
Varje bit har sin värk,
av längtan, av saknad.
Att inte förstå varför.
Man ropar rakt ut.
Mitt barn.
Vad jag älskar dig.
Vad jag saknar dig.
Jag får inte se dig, inte kan vi
prata och skratta tillsammans...