Åtta punkter om sorg

De delar den största sorgen

Ingen kan förstå hur det känns att förlora ett barn. Bara den som varit med om det vet. I föreningen VSFB känner föräldrarna både tillhörighet och förståelse.

Här är de mindre ensamma. Här får de både skratta och gråta.

I föreningen VSFB, Vi Som Förlorat Barn, finns inga krav eller måsten. Här får man vara som man vill, man får skratta och gråta. En gång i månaden träffas föräldrar och syskon för samtal, men just den här gången har man träffats för att lära sig göra vackra kransar och hjärtan att pryda gravarna med. Rosita Ohlsson, Birgitta Karlsson, Kicki Karlsson, Elisabeth Franzén, Alexandra Fält, Magdalena Fält, Camilla Strange och Annelie Håkansson får hjälp av Ann-Sofie Käck på Lindéns blommor.

Det hörs skratt och lågmält prat från den lilla källarlokalen under Lindéns Blommor i Kalmar.

Här pågår febril aktivitet och kreativiteten flödar bland kvinnorna runt det stora bordet.

De plockar i mossa, delar videkvistar med varandra och samlar kottar och skyltar från burkarna på hyllorna.

Kvinnorna är i olika åldrar och har olika bakgrund, men de har en sak gemensamt – de har alla förlorat ett barn eller ett syskon.

En gång i månaden har föreningen VSFB, Vi Som Förlorat Barn, möte. Oftast träffas man för att samtala, men den här kvällen träffas medlemmarna för att göra kransar och hjärtan att smycka sina barns gravar med inför Alla helgona.

I den ideella föräldraföreningen VSFB finns inget som heter tvång. Till mötena kommer man när man vill och orkar, frivilligheten är viktig.

– Vill du prata så gör du, vill du inte kan du bara sitta och lyssna, säger Rosita Ohlsson från Igelösa.

Tillsammans med Kicki Karlsson och Elisabeth Franzén är hon initiativtagare till föreningen i Kalmar. VSFB startade i Göteborg för drygt 20 år sedan och finns i dag på flera ställen i landet. Kalmarföreningen bildades i våras.

Föreningen är tänkt som ett stöd för föräldrar i sorg och arbetar för att ingen ska behöva gå ensam i sin sorg efter ett barn. Här välkomnas alla, oavsett ålder, kön eller religion. Barnets ålder eller orsaken till dödsfallet har heller ingen betydelse.

– Vi anser att barn är barn så länge det finns en förälder som sörjer, säger Rosita Ohlsson.

Kicki Karlsson från Nybro åkte i några år till föreningen i Växjö innan hon, Rosita Ohlsson och Elisabeth Franzén drog i gång verksamheten i Kalmar.

Rosita Ohlsson är en av initiativtagarna till VSFB i Kalmar. Hon önskar att samhället kunde ta hand om föräldrar som förlorat barn på ett bättre sätt och ser gärna ett samarbete mellan föreningen och sjukvården.

– Jag hittade VSFB på nätet och läste i medlemstidningen att man kunde gå en utvecklingshelg för stödpersoner i Göteborg. Jag glömmer aldrig när jag kom in i rummet med 25 andra främmande människor. Det var som om man kände alla! Det går inte att förklara, men det var så skönt. Äntligen var det någon som förstod mig, säger hon.

Hennes son Anton dog 2007 i en trafikolycka. Han blev bara 17 år gammal.

– Man kommer aldrig över det. De sista åren har varit tuffast för mig. Först var man i chocktillstånd och sedan gjorde jag allt för att våra två andra flickor skulle må bra. Det är först nu jag kan sörja på riktigt.

När Elisabeth Franzéns son Kristoffer dog i februari förra året, 22 år gammal, tog Kicki Karlsson kontakt och introducerade VSFB för henne.

– Jag ville träffa andra som var drabbade och se dem på riktigt, förklarar Elisabeth Franzén vars döttrar Alexandra och Magdalena Fält är engagerade i föreningens syskongrupp.

I VSFB är det tillåtet att skratta och gråta, inget är fel eller konstigt.

– Man känner en tillhörighet här. Alla förstår utan att man måste säga så mycket, säger Kicki Karlsson.

– När tiden går tycker andra människor att ”nu har det väl gått över”, men så är det ju inte. Alla här vet att det inte går över, säger Elisabeth Franzén.

För många blir VSFB en hjälp att komma vidare i livet.

– Jag väntade länge innan jag tog kontakt med föreningen. Jag kände att jag hade fastnat och att jag var tvungen att gå vidare och ett sätt att gå vidare är att hjälpa och stötta andra, säger Rosita Ohlsson.

Hennes dotter Alexandra dog i en mopedolycka 2009. Rosita minns varje minut från den dagen.

Tre olika kvinnor med en sak gemensamt, de har alla förlorat sina barn. Kicki Karlsson, Elisabeth Franzén och Rosita Ohlsson drog i gång föreningen VSFB, Vi Som Förlorat Barn, i Kalmar i våras.

– Det är först nu man har börjat bearbeta sorgen, säger hon allvarligt.

Det går inte en dag utan att hon och de andra mammorna tänker på sina barn.

– Man hittar glädjeämnen i livet, men en bit av mig är borta, säger Rosita Ohlsson.

De talar om livet som ett före och ett efter barnens död och att de inte är samma människor som tidigare.

– I början är allt nattsvart. Det är som att stå på en matta och någon rycker undan den, man fattar ingenting. Men det måste gå att leva vidare, man har inget val, särskilt inte när man har andra barn, säger Elisabeth Franzén.

Många tycker att det är svårt att möta en sörjande människa och går omvägar för att slippa prata.

– Det viktiga är att vara sig själv, man behöver egentligen inte säga något, säger Rosita Ohlsson.

– Det räcker med ett hej och en kram. Många gånger är folk rädda för att vi ska börja gråta, men var inte det. Börjar vi gråta så gör vi det. Jag gråter hela tiden, säger Elisabeth Franzén.

Arbetet med kransarna och alla hjärtan som ska pryda gravarna har tagit ordentlig fart kring bordet.

Elisabeth Franzén har hittat ett litet fågelägg och en groda – detaljer som är symboliska för sonen Kristoffer.

Rosita Ohlssons dotter Alexandra ligger begravd på kyrkogården i Ljungbyholm. Bredvid henne ligger Camilla Stranges dotter Tilda begravd.

– Vi är gravgrannar, skämtar Camilla Strange och berättar vidare att Rosita skrev ett brev till henne när Tilda hade begravts och beskrev sig som ”mamman i graven bredvid”.

– Alexandra tyckte mycket om barn, hon hade nog gillat Tilda, säger Rosita medan hon plockar bland mossan och murgrönan.

De första åren besökte hon sin dotters grav i Ljungbyholm varje dag.

– Jag tände ljus, för det fick aldrig vara mörkt hos henne. Det var väldigt viktigt för mig då. Nu kan det gå längre tid mellan gångerna.

Hon tror att föreningen VSFB betyder mycket för de som är drabbade.

– Bara att få prata med någon som förstår är ju viktigt. Alla här har upplevt smärtan, man vet hur det känns, säger hon.

Hon får medhåll av Elisabeth Franzéns döttrar Alexandra och Magdalena Fält som står på andra sidan bordet.

– Orden ”jag förstår” får en annan innebörd när man är här. Det är skillnad på att vara syskon och förälder. Vi kan inte förstå hur det känns att förlora ett barn, men de vuxna kan inte förstå hur det känns att förlora ett syskon och en förälder. På ett sätt förlorar man sina föräldrar när ens syskon dör. Den mamma jag hade innan finns ju inte i dag, säger Alexandra Fält.

Alexandra och Magdalena Fält förlorade sin bror Kristoffer i februari förra året. De har engagerat sig i VSFB:s syskongrupp.

Rosita Ohlsson tycker att samhället är dåligt rustat för att ta hand om föräldrar i sorg.

– Jag skulle önska att vården slussade in föräldrar som förlorat sina barn till oss. Vi vet ju vad de behöver. Kanske kunde vi bli en kontakt som sjukhuset kunde förmedla? Vi är inte mer än människor, men är vi många kan vi hjälpas åt.

Eva Karlsson tillhör Växjöföreningen, men har åkt ända från Vetlanda för att vara med under kransbindningen i Kalmar. Hennes son dog i en scooterolycka 2012. Han blev 27 år.

– Plötsligt kastades man in i en ensamhet och jag kände att jag var tvungen att få kontakt med andra, annars skulle jag inte klara det. Det är en slags samhörighet här. Man känner igen saknaden och det känns fint att vara med. Man är precis slut när man åker från mötena, men man känner en slags frid. Man känner att man inte är ensam.

Några dagar efter mötet med mammorna och syskonen i VSFB träffar vi Kicki Karlsson på Skogskyrkogården i Nybro. Det är tidig eftermiddag, men hösten gör sig rejält påmind med både regn, blåst och mörker. Kyrkklockorna ringer, i kapellet pågår en begravning. Kicki Karlsson visar oss fram till sonen Antons grav.

– Det är jätteviktigt för mig att det är fint här. Fint på graven är ju det enda man kan göra nu, säger hon och visar oss hjärtat hon gjorde för några kvällar sedan och som ska läggas på graven nästa helg.

På graven finns ljus, hjärtan och vackra stenar från Öland, från de platser som Anton älskade att vara på när det var sommar.

Kicki förklarar att hon helst går till sonens grav på kvällen, när inga andra människor är på kyrkogården. Hon tycker om när det är lugnt och tyst.

När människor frågar om hon kan vara glad, trots att hon har förlorat ett barn, brukar hon le och säga att ”det kan hon, i det här livet”.

– Jag är inte samma människa som jag var innan. Jag har fått lära mig att leva i nuet, här och nu, och jag försöker att njuta av det så mycket jag kan. Man får hitta sina nya vägar och intressen.

Vi lämnar kyrkogården tillsammans och Kicki berättar om Antons kompisar som fortfarande håller kontakten med Kicki och hennes familj, som ringer, skickar sms och besöker dem. Hon tycker att de är fantastiska och att det betyder mycket för familjen.

Kicki Karlsson vid sonen Antons grav på Skogskyrkogården i Nybro. Anton dog i en trafikolycka, 17 år gammal. För Kicki är det viktigt att göra fint hos honom och hon tycker om att vara vid graven.

 Ia Sellerberg[email protected]

Mats Holmertz[email protected]

Jag avslutar med Ia och Carins ord

 

Ett stort TACK till Barometern för att ni skrivit om oss i VSFB.

Har fått många sms, meddelande och kommentarer idag

om att det är ett fint och bra reportage och de är berörda.

Tack för att ni "vågade" komma och var med oss och att ni ville skriva om detta svåra.

De värmer ska ni veta mitt i vår svåra sorg efter våra barn. ️