änglamammankicki

Ja nu var det måndag igen och det är ju inte min favoritdag men som tur är den snart slut.
Idag var det en intensiv dag på jobbet. Har ringt och ringt det känns som att jag inte hunnit något annat. Har haft en tuff helg och igår räfsade jag nästan hela tomten. Det var skönt att vara ute i friska luften och hela kroppen fick ta i men det kommer surt efter att kroppen inte orkar med så mycket. Trodde att jag knappt skulle ta mig ur sängen idag eftersom jag hade svårt att röra mig igår kväll. Det gick bra men jag har ont lite överallt. Idag körde Anders husvagnen till vinterförvaringen vad skönt nu behöver vi inte ha panik över den.
Gick hem från jobbet idag det var behövligt när man suttit inne hela dagen är det skönt att få lite luft.
Det är något uppbokat varje dag denna veckan och det är jobbigt både att komma ihåg vad det är och att man inte ha någon dag ledigt. Imorgon kl. 11.00 är det utvecklingssamtal med Hanna. Det bli till att ta ledigt från jobbet.

Jag bli lika ledsen varje gång någon inte förstå att jag faktiskt inte mår så bra.

Tänk tanken att ditt barn är död du ska ta farväl av ditt barn och lämna det på sjukhuset för att sköterskan ska köra ner ditt barn till kylrummet och du ska ta kontakt med begravningsbyrån där du ska välja kista, ev. urna, skriva dödsannons och i vilka tidningar det ska stå, bestämma om ditt barn ska jordbegravas eller kremeras om ditt barn ska ha en grav eller minneslund, när begravningen ska vara och i vilken kyrka, vilken präst och vad som ska sjungas på begravingen och om det ska vara en minnesstund, vilka ska komma på begravningen.
Alla papper som ska fyllas i och alla som ska informeras skolan, arbetsplatsen, myndigheter, bli sjukskriven hos läkaren, ta kontakt med Försäkringskassan som anser att det faktiskt är bättre att jobba och kommer med olika saker som de faktiskt inte ha en aning om.
När allt detta är gjort inser man att man mist sitt älskade barn och att han aldrig aldrig kommer tillbaka.
Det är då den nya verkligheten börjar. Det liv man faktiskt inte vill leva men man har inget val.
Då saknaden och längtan växer för varje sekund, minut, timme och dag bara bli större och större och större.

Det är svårt att tänka och förstå hur detta är men har man upplevt vilket fruktansvärt helvete det är, då kräver man inte att man ska mår bra efter 2 år.
Det finns igentligen inga ord som beskriver hur det är och det är svårt att förklara men lita på oss vi överdriver absolut inte och vad skulle vi tjäna på att hitta på.




Sorg är att slitas i stycken.
Små bitar.
Varje bit har sin värk,
av längtan, av saknad.
Att inte förstå varför.
Man ropar rakt ut.
Mitt barn.
Vad jag älskar dig.
Vad jag saknar dig.
Jag får inte se dig, inte kan vi
prata och skratta tillsammans…

                                                   Eva Brodd

Sorg

Låt mig få gråta – det gör så ont
Be mig inte glömma – det vore att förneka
Säg aldrig att tiden läker alla såren – skorpan rivs lätt upp
Be mig inte vara stark – jag har förlorat allt.
Hjälp mig att hitta meningen – jag finner ingen.
Säg inte att du förstår – om du aldrig själv drabbats
Ord är överflödiga – räck bara ut en hand

                                           Agneta Thorslund

Så förunderligt orättvist kan livet vara och det finns inga ord som kan trösta ett trasigt mamma och pappahjärta.

Det blir aldrig lagat.

Det kanske läker lite fint i kanterna men längst därinne pulserar alltid ett öppet, ilsket sår.

Dessa ord hittade jag på en blogg när en bekrev hur det är att mista ett barn

Ett ögonblicks skillnad,

från en sekund till en annan,

och ingenting blir någonsin

detsamma igen



2 år

Varje dag är en dag av saknad

Varje timme är en timme av sorg

Varje minut är en minut av längtan

Varje sekund är en sekund av tomhet

 

Vi älskar dig Anton