Nu har det gått en vecka sen Antons dödsdag. Han har varit död i 5 år och en vecka och en dag.
Tänker tillbaka vad vi gjorde veckan efter. Tänker på alla människor som var här och alla blommor och kort och telefonsamtal vi fick.
Dagarna flyter ihop och mitt i detta skulle vi välja gravplats och gå till Begravningsbyrån och välja kista, göra en dödsannons och bestämma hur begravningen skulle vara. Många beslut när vi var i kaos. Hur klarade vi det? Det har jag frågat mig flera gånger.
Jag veta att jag ville träffa mina jobbarkompisar på söndagen när de skulle samlas men Prästen tyckte inte det för de kanske inte klarade av att träffa mig. Jag förstå hur han tänkte.
När vi var i skolan på söndagen jämte mitt jobb var en del på väg hem när vi kom där och jag undrade ialla fall om jag inte kunde komma in och jag fick det. (Vi var i skolan och träffade Wilmas lärare och Rektor för att prata om hur vi skulle berätta för Wilmas klass och hur Wilma skulle göra på måndagen)
I mitt jobb är det inte lätt att träffa alla på en gång och jag tyckte det var bra att göra det så att alla fick samma information från mig. Tro det var många som tyckte att det var bra att jag kom.
Vet att jag på tisdagen själv ville berätta på Föräldramötet i Wilmas klass om vad som hänt och det gjorde jag.
I tisdags var jag i Växjö på VSFB:s träff. Jag får alltid lite ny energi att träffa andra som också mist barn. Jag är så glad att den föreningen finns och Oktober åker jag till Göteborg och träffa andra från hela landet. Många har jag kontakt med via Facebooks slutna VSFB:s sida. Vilket fantastiskt jobb de gör i föreningen. Tack alla ni!
Igår var en regnig dag och jag gjorde ingenting jo förresten satte på tvättmaskinen ett antal gånger men inget mer.
Idag ska jag jobba lite. Ska snart ha samtal på mitt jobb så det är till att börja med det nu.
Tiden bara far iväg och det är länge sen jag var här inne.
Vi har haft begravning för Anita.
Det var så fint och Amnada sjöng så vackert.
Har tömt och städat lägenheten så nu förstå vi verkligen att hon inte finns här hos oss längre
men hon är ju med på sitt vis.
Hanna har varit i Grekland så härligt för henne och vilka underbara bilder vi fått se efter resan.
Dit kunde jag åka nu och vara hela september månad. Jag hatar denna månad skulle gärna lägga mig och sov och vakna upp i oktober.
Den 7 september för 8 år sen gjorde han den stor ryggoperation som sen visade sig vara misslyckad så det innebar att hon var sängliggande i 8 månader och att jag fick strida med läkaren i Linköping om att de var tvungna att operera om henne. Det var fel skruvar och stag hade hamnat i nervbanan i ryggen. Stackars lilla barn 12 år och sån fruktansvärd värk. Det som också gör mig så ont är att hon inte blev trodd.
Hon har haft sån lång väg tillbaka och helt bra bli det aldrig.
20 år och kan inte göra det hon vill för då får hon så ont i sin rygg.
Sen går det tre år och sen händer det värsta som kan hända
Anton blev påkörd och dör.
September idag och jag tar en dag i taget och ibland en timme i taget och sen en minut i taget.......
Idag är det 16 år sen Anders och jag gifte oss. Vi skulle ha 30-års kalas och tyckte vi kunde gifta oss utan att någon visste om det. Vi gifte oss ute på Qvaranaslät där Anton och Hanna är döpta och sen även Wilma.
Anton och Hanna var brudnäbbar och de berättade inte för någon. Minns så väl när vi skulle ta alla kort ute på Qvarnaslät. Anton med sin käpp med blommor på och Hanna med sin bukett. 16 år sammanlagt 26 år som Anders och jag varit tillsamman har det hänt fantastiska saker och det största är när vi fått våra tre barn. De hemskaste och det som prägla vårt liv nu är när vi får veta att vår älskade son ska dö. Det finns inga ord som kan förklara det. Jag frågar igen VARFÖR och det kommer jag aldrig att få ett svar på.
Gilla inte dessa storhelger sen Anton dog. Skulle kunna sova hela helgen. Min kropp vill inte heller vara med. Har haft rejäl nackspärr till och från nu och igår fick jag värk i min ena hand och den är svullen. Tro jag har fått inflammation i vissa leder.
Jag fick höra igår att när det gått 4 år då skulle man sörjt färdigt för det hade den gjort om det var den som mist sitt syskon. Jag kan inte sluta le för jag tro inte att det kommer från ett barn från början. Jag tycker det är helt fantastiskt hur man kan veta det när man inte själv mist ett syskon. Skulle vilja att de människorna tala om hur man ska göra. Tänk vad många är duktiga på att veta hur det ska vara och vad man ska göra. Helt otroligt fantastiskt. Jag vet att de mäniskorna inte vill byta situation med oss. Det är jag helt säker på.
Varför ska vi behöva förklara och försvara oss hela tiden?
"JAG KOMMER SÖRJA MITT BARN LIKA LÄNGE SOM DU ÄLSKAR DITT"
Dessa ord läste jag någonstans men kommer inte ihåg vart. De säger mycket tycker jag.
Tänk om människor kunde sköta sitt eget och inte tycka och tänka om något de inte ha en aning om.
ATT FÖRSTÅ HUR DET ÄR ATT MISTA ETT BARN ELLER ETT SYSKON KAN INGEN INGEN INGEN FÖRSTÅ OM MAN INTE SJÄLV HAR VARIT MED OM DET!
Ingen vet ju faktiskt vad som kommer att hända det kan hända vem som helst att ett barn/syskon dör
När vi i vår familj besöker Anton går vi till en Kyrkogård och till en grav några meter ner ligger det en kista och i den kistan ligger min sons kropp. Hur mycket som är kvar av kroppen det vet vi inte den har legat där i snart 4 år och 9 månader. Sista gången jag såg honom låg han i sin kistan som vi valt ut till hon när vi var på Begravningsbyrån och planerade hans begravning. I Bårhuset i Madesjö var det iskallt och det fanns fler kistor med döda människor. Han var iskall och lite blå. Hade blåmärken runt ögat och lite skrapad sen olyckan. Han hade kudde och täcke. Jag pussade, klappade och tog i honom. Det är svårt att med ord beskriva hur det är att ta i sin döda son. När vi ska lämna honom och gå och locket stängs ja det finns som sagt inga ord.
Detta har jag med mig hela livet. Han var min son som jag själv burit i min mage och fött fram. Mitt eget älskade barn som skulle få leva och sen när det var dax begrava mig. INTE TVÄRTOM!
Det jag är säker på nu är att jag kommer att vara begravd jämte honom för där är min och Anders plats.
